Påsk

Ordet ”påsk” kommer från det hebreiska ordet ”pesah” och medeltidslatinets ”pascha”.

Under den katolska tiden i Norden var det förbjudet att äta ägg under fastan. Att äta ägg på påsken markerar alltså en brytpunkt och symbol för Jesu uppståndelse. Det var dessutom ungefär i påsktid som hönorna började värpa efter sin vintervila.

Men för många var ägg en lyxvara om man går tillbaka i tiden. Det var något som man tog med till marknaden och sålde och blev festmat för att det var så exklusivt.

Det var också vanligt att ge ägg som fin gåva till påsk, ibland dekorerade, till tjänstefolk eller som tionde till prästen. Äggen färgades när de kokades med växter av olika slag. Vid sekelskiftet 1900 blev det vanligt med speciella äggfärger och att ge skalet glans med fläsksvål.

Det här lever kvar idag då vi målar ägg och ger varandra påskägg med godis. Pappäggen fanns i slutet av 1800-talet bredvid sockerbagarnas vackra tittägg av kristyr.

I och med 1900-talets regleringar av arbetstid var Långfredagen den första helgdagen under påsken, medan Skärtorsdagen hos en del arbetsgivare var ett mellanting och hos andra var det en vanlig arbetsdag.

Efter reformationen på 1500-talet tycks skärtorsdagens betydelse som helgdag ha minskat. År 1772 försvann dagen som helgdag i Sverige. Under 1800-talets väckelse fick den dock ny aktualitet kopplad till nattvarden. Men dagen återkom inte som helgdag i kalendern.

Ordledet ”skär” kommer av ordet ”skära”, som betyder rening. I den bibliska berättelsen om Jesus sista dagar tvättar han lärjungarnas fötter och instiftar nattvarden.

Idén om påskharen kom till Sverige i slutet av 1800-talet från Tyskland, där de vuxna sedan 1600-talet skämtade med barnen om att påskharen gömde ägg som den värpt. Men påskharen fick aldrig samma genomslag här som i andra länder. Här behöll påsktuppen den större rollen.

Påsktuppen stoltserar ofta med sina hönor och kycklingar på påskägg och påskkort, som blev vanligt att skicka omkring sekelskiftet 1900. Tuppen kommer från den kristna påsken, Jesus förutspår att Judas ska förråda honom ”förrän hanen gal”.

Att gå påskkärring är vanligt över hela Sverige, och förekommer både på skärtorsdag och påskafton. Även i Finland klär barn ut sig till påskkärringar, på palmsöndagen, och räcker över en dekorerad videkvist när de knackar på.

Utklädda barn som önskar glad påsk med påskkort och hoppas på godis eller en slant är från början en anspelning på något mörkare: häxorna som reser till berget Blåkulla för att träffa Djävulen. De är ett minne av en ganska uttalad djävulsföreställning från tiden då vi var katoliker i Norden. Barn utklädda till påskkäringar är egentligen en lekfull blinkning till ondskan.

Under 1600-talets häxförföljelser ansågs häxorna umgås med Djävulen. I bondesamhället, det vill säga det förindustriella samhället, var många rädda för otäcka kvinnor som tjuvmjölkade kor, trollade sjukdom på folk och förstörde skörden, det var speciellt inför påsk som häxorna antogs vara i farten inför avfärden till Blåkulla.

De äldsta skriftliga beläggen på påskkärringar är från början av 1800-talet, men sannolikt har de funnits ännu längre i Sverige. De första var vuxna som skrämdes och imiterade riktiga häxor.

Dagens påskkärringar är inspirerade av bondesamhällets. Korgen eller kaffepannan ska påminna om häxans smörjdon med salva som kunde förvandla till exempel en bakspade till färdmedel.

Att gå påskkärring är vanligt över hela Sverige och förekommer både på skärtorsdag och påskafton. Även i Finland klär barn ut sig till påskkärringar, men ofta på palmsöndagen. Då räcker barnen över en dekorerad videkvist när de knackar på.

Långfredagen är den första röda helgdagen under påsken. Långfredagen är den stora sorgens dag, Jesus dödsdag, som långt in i vår tid präglats av stillhet och tystnad.

Sorgen markerades genom att inga onödiga sysslor fick utföras. Man åt enkelt och barnen fick inte leka. Stämningen var tung och långt in i vår tid var affärer, restauranger och biografer stängda. Så sent som till 1969-talet var det förbjudet med offentliga tillställningar på juldag, långfredag och påskdagen.

Sill och lax, öl och snaps – många i Sverige dukar fram ungefär samma mat till påsk som till jul. Det speciella för påsken är ägg och lammkött, råvaror som kombinerar många regionala och globala mattraditioner. Lamm förekommer på många påskbord i Norden. I Norge gärna med äggröra, i Finland med pepparmintgelé och på Island med ärtsoppa till.

Att äta lammkött är en influens från den judiska påskhögtiden. Under uttåget ur Egypten skyddade lammets blod israeliterna från dödsängeln och påskalammet som skulle slaktas till högtiden skulle ta bort världens synder.

Under den katolska tiden innehöll påskaftonsmåltiden det som var förbjudet under fastan, nämligen kött och ägg. För den som hade möjlighet, för de flesta i bondesamhället var ändå den vanliga gröten det lilla som fanns, även till påsk.

Lax och sill var länge fattigmat. Så sent som under 1970-talet betraktades lax och sill som alltför enkel mat för fester. Sillens introduktion som festmat kom när man började lägga in den i socker- och ättikslag under det sena 1800-talet. Lax som festmat kom senare och den väckte länge blandade känslor hos de många i Sverige som hade en mer eller mindre fattig uppväxt.

Påskris har vi tagit in sedan sent 1800-tal och fram på 1930-talet blev det vanligt att smycka dem med färggranna fjädervippor och påskpynt. Traditionen spred sig snabbt under 1900-talet till hela landet och blev riktigt populärt under 40- och 50-talet

Färgglatt påskris är exempel på hur kristet arv och folkliga inslag blandas i dagens påskfirande. Påskriset som vi köper som prydnad, användes för att piskas med under stilla veckan som påminnelse om Jesu lidande på korset och i bondesamhället låtsaspiskade man varandra. I Nordiska museets samlingar finns berättelser om det här även från 1800-talet. Bland annat om en pappa som jagade runt familjen med ris på lek.