Påsk

Ordet ”påsk” kommer från det hebreiska ordet ”pesah” och medeltidslatinets ”pascha”.

Under den katolska tiden i Norden var det förbjudet att äta ägg under fastan. Att äta ägg på påsken markerar alltså en brytpunkt och symbol för Jesu uppståndelse. Det var dessutom ungefär i påsktid som hönorna började värpa efter sin vintervila.

Men för många var ägg en lyxvara om man går tillbaka i tiden. Det var något som man tog med till marknaden och sålde och blev festmat för att det var så exklusivt.

Det var också vanligt att ge ägg som fin gåva till påsk, ibland dekorerade, till tjänstefolk eller som tionde till prästen. Äggen färgades när de kokades med växter av olika slag. Vid sekelskiftet 1900 blev det vanligt med speciella äggfärger och att ge skalet glans med fläsksvål.

Det här lever kvar idag då vi målar ägg och ger varandra påskägg med godis. Pappäggen fanns i slutet av 1800-talet bredvid sockerbagarnas vackra tittägg av kristyr.

I och med 1900-talets regleringar av arbetstid var Långfredagen den första helgdagen under påsken, medan Skärtorsdagen hos en del arbetsgivare var ett mellanting och hos andra var det en vanlig arbetsdag.

Efter reformationen på 1500-talet tycks skärtorsdagens betydelse som helgdag ha minskat. År 1772 försvann dagen som helgdag i Sverige. Under 1800-talets väckelse fick den dock ny aktualitet kopplad till nattvarden. Men dagen återkom inte som helgdag i kalendern.

Ordledet ”skär” kommer av ordet ”skära”, som betyder rening. I den bibliska berättelsen om Jesus sista dagar tvättar han lärjungarnas fötter och instiftar nattvarden.

Idén om påskharen kom till Sverige i slutet av 1800-talet från Tyskland, där de vuxna sedan 1600-talet skämtade med barnen om att påskharen gömde ägg som den värpt. Men påskharen fick aldrig samma genomslag här som i andra länder. Här behöll påsktuppen den större rollen.

Påsktuppen stoltserar ofta med sina hönor och kycklingar på påskägg och påskkort, som blev vanligt att skicka omkring sekelskiftet 1900. Tuppen kommer från den kristna påsken, Jesus förutspår att Judas ska förråda honom ”förrän hanen gal”.

Att gå påskkärring är vanligt över hela Sverige, och förekommer både på skärtorsdag och påskafton. Även i Finland klär barn ut sig till påskkärringar, på palmsöndagen, och räcker över en dekorerad videkvist när de knackar på.

Utklädda barn som önskar glad påsk med påskkort och hoppas på godis eller en slant är från början en anspelning på något mörkare: häxorna som reser till berget Blåkulla för att träffa Djävulen. De är ett minne av en ganska uttalad djävulsföreställning från tiden då vi var katoliker i Norden. Barn utklädda till påskkäringar är egentligen en lekfull blinkning till ondskan.

Under 1600-talets häxförföljelser ansågs häxorna umgås med Djävulen. I bondesamhället, det vill säga det förindustriella samhället, var många rädda för otäcka kvinnor som tjuvmjölkade kor, trollade sjukdom på folk och förstörde skörden, det var speciellt inför påsk som häxorna antogs vara i farten inför avfärden till Blåkulla.

De äldsta skriftliga beläggen på påskkärringar är från början av 1800-talet, men sannolikt har de funnits ännu längre i Sverige. De första var vuxna som skrämdes och imiterade riktiga häxor.

Dagens påskkärringar är inspirerade av bondesamhällets. Korgen eller kaffepannan ska påminna om häxans smörjdon med salva som kunde förvandla till exempel en bakspade till färdmedel.

Att gå påskkärring är vanligt över hela Sverige och förekommer både på skärtorsdag och påskafton. Även i Finland klär barn ut sig till påskkärringar, men ofta på palmsöndagen. Då räcker barnen över en dekorerad videkvist när de knackar på.

Långfredagen är den första röda helgdagen under påsken. Långfredagen är den stora sorgens dag, Jesus dödsdag, som långt in i vår tid präglats av stillhet och tystnad.

Sorgen markerades genom att inga onödiga sysslor fick utföras. Man åt enkelt och barnen fick inte leka. Stämningen var tung och långt in i vår tid var affärer, restauranger och biografer stängda. Så sent som till 1969-talet var det förbjudet med offentliga tillställningar på juldag, långfredag och påskdagen.

Sill och lax, öl och snaps – många i Sverige dukar fram ungefär samma mat till påsk som till jul. Det speciella för påsken är ägg och lammkött, råvaror som kombinerar många regionala och globala mattraditioner. Lamm förekommer på många påskbord i Norden. I Norge gärna med äggröra, i Finland med pepparmintgelé och på Island med ärtsoppa till.

Att äta lammkött är en influens från den judiska påskhögtiden. Under uttåget ur Egypten skyddade lammets blod israeliterna från dödsängeln och påskalammet som skulle slaktas till högtiden skulle ta bort världens synder.

Under den katolska tiden innehöll påskaftonsmåltiden det som var förbjudet under fastan, nämligen kött och ägg. För den som hade möjlighet, för de flesta i bondesamhället var ändå den vanliga gröten det lilla som fanns, även till påsk.

Lax och sill var länge fattigmat. Så sent som under 1970-talet betraktades lax och sill som alltför enkel mat för fester. Sillens introduktion som festmat kom när man började lägga in den i socker- och ättikslag under det sena 1800-talet. Lax som festmat kom senare och den väckte länge blandade känslor hos de många i Sverige som hade en mer eller mindre fattig uppväxt.

Påskris har vi tagit in sedan sent 1800-tal och fram på 1930-talet blev det vanligt att smycka dem med färggranna fjädervippor och påskpynt. Traditionen spred sig snabbt under 1900-talet till hela landet och blev riktigt populärt under 40- och 50-talet

Färgglatt påskris är exempel på hur kristet arv och folkliga inslag blandas i dagens påskfirande. Påskriset som vi köper som prydnad, användes för att piskas med under stilla veckan som påminnelse om Jesu lidande på korset och i bondesamhället låtsaspiskade man varandra. I Nordiska museets samlingar finns berättelser om det här även från 1800-talet. Bland annat om en pappa som jagade runt familjen med ris på lek.

Vad och hur firar befolkningen i de nordiska samhällena?

Som kulturhistoriskt museum dokumenterar och gestaltar Nordiska museet livet i Norden, i både vardag och fest. Till exempel undersöker vi: Vad och hur firar människor? Hur ser dagens och gårdagens traditioner och ritualer ut och vilken roll spelar de i det sociala livet? 

Vi samlar kunskap om traditioner sedan sent 1800-tal

Vår verksamhet och kunskap kring traditioner vilar på kulturhistorisk forskning. Vid sidan om forskning bygger vi på våra omfattande föremåls- och arkivsamlingar.

Sedan sent 1800-tal har vi dokumenterat och samlat in kunskap kring traditioner och ritualer i människors vardagsliv och fest, och som representerar högtider och traditioner.  Kunskap i form av föremål, fotografier, folkminnen och nedtecknade intervjuer med exempel på ritualer och traditioner.

Vi har samlat och dokumenterat genom att göra fältarbeten (det vill säga dokumentera firande på plats), skicka ut frågelistor, intervjuat människor och numera genom digitala insamlingar.

Traditioner förändras och är dynamiska

Under de 150 år som insamlingarna pågått har det skett enorma samhällsförändringar i Sverige och Norden. Även traditioner och sociala mönster är dynamiska och förändras: Traditioner föds, omvandlas och följer människor, tiden och media. 

Vi analyserar fortlöpande materialet i ljuset av både samtidsprocesser och historiska omständigheter. 

Vi förmedlar kunskap på flera sätt

Vi förmedlar kunskap på flera sätt: i bokform, i utställningar, publika samtal och föredrag, i egna digitala kanaler och genom uttalanden i media. 

På vår webbplats hittar du exempel på högtider och firande bland befolkningen i de nordiska samhällena.

I Nordiska museets arkiv kan du utforska fler exempel och också titta på folkminnen och traditionsuppteckningar ur våra samlingar.

I Nordiska museets bibliotek finns både våra egna böcker och publikationer och annan litteratur om högtider och traditioner.

Många faktorer formar och förändrar firanden

I korthet kan man säga att högtidsfirande i vår tid speglar mängder av influenser från förflutna samhällsformer, från vår egen tid, migration, social, ekonomisk och teknisk förändring.  

Högtider och högtidsfirande i Norden är starkt präglade av kristen religion och formas även av förändringar i samhället och våra värderingar. Ytterligare faktorer är folkliga föreställningar om det övernaturliga, folklig religion och folkliga värderingar som går tillbaka på det nordiska bondesamhället.

Under de 150 år som Nordiska museet samlat kunskap om traditioner och ritualer kopplade till högtider och årets dagar har det skett enorma samhällsförändringar i Sverige och Norden. 

Även traditioner och sociala mönster förändras: Traditioner föds, omvandlas och följer människor, tiden och media. I vår tid är sociala medier och massmedier i största allmänhet viktiga faktorer. 

Ritual?

Under de 150 åren har också forskningens perspektiv och begrepp förändrats. Ett centralt grundbegrepp är ritual. Det syftar på det praktiska firandet – vad människor gör kopplat till en högtid, tradition, viss dag, tid på året eller händelse. Som att äta semlor, gömma påskägg, tända ljus på kyrkogårdar eller gå ”bus eller godis”.

Oftast ingår symboler i ritualer, till exempel julgran, midsommarstång, tända ljus, studentmössa, våfflor och semlor eller för den delen fredagsmysets chips och dipp.

Tradition?

Man kan säga att en ritual blir tradition när människor sätter särskilt värde på ritualen och firandet, utan att de måste vara särskilt gamla eller spridda. Värderingarna handlar ofta om att en ritual sägs vara ursprunglig och viktig för människor gruppidentitet.

Även denna definition speglar forskningens perspektiv. Men i dagligt tal används begreppen ritual, tradition, högtid, sed ofta synonymt. När vi här talar om traditioner är de som regel särskilt värderade ritualer; julfirande är ett exempel.

Religiösa högtider

En annan viktig term är högtid som syftar på ritualer som är mer bundna till religiösa kalendrar. I Norden har den kristna kalendern dominerat, men efterhand spelar även andra religiösa kalendrar en synbar roll.

Gränsen mellan religiösa kalenderritualer och sekulära ritualer tycks bli alltmer otydlig, vilket speglar samhällets sekularisering. De flesta i Sverige firar religiösa högtider utan att uppmärksamma dess religiösa koppling.

Årshögtider och livshögtider

Förutom kyrkliga kalendrar så har högtider historiskt präglats av bondeårets och jordbrukets rytm. Då talar vi om årshögtider eller kalenderriter. Exempelvis Vårfrudagen (Våffeldagen) eller Stora metaredagen (Kristi himmelsfärdsdag).

Många högtider är knutna till människors livscykel, där kyrklig ordning har varit och är av stor betydelse. Exempelvis dop, konfirmation, bröllop och begravning.

Men allteftersom samhällets förändras, så förändras dessa ritualers betydelse. Även om många idag döps, så sker det inte sällan genom icke-kyrkliga namngivningsceremonier. Till livshögtiderna får vi nuförtiden exempelvis räkna studentfester, födelsedagar och baby showers. 

Föränderligt och dynamiskt

En av de viktigaste insikterna kring ritualer och traditioner som gjorts i forskningen är att de förändras. Vissa särskilt omvälvande samhällsförändringar har gett uppenbara avtryck i såväl vardagsliv som i ritualer och högtider.

De kanske viktigaste ur ett kulturhistoriskt perspektiv är kyrkans roll liksom urbanisering, demokratisering, välfärd och strävan efter social rättvisa.  1800-talets industriella varuproduktion och 1900-talets välfärd gjorde till exempel att varor anpassade till högtider blev allt populärare – och blev del av firandet. Pynt till påsk och jul, speciella maträtter, gåvor till jul och godis till Alla hjärtans dag är några exempel.     

Samtid och tradition  

Parallellt med att de nordiska länderna urbaniserades, så förändrades de ekonomiska villkoren. Människor producerade inte längre för det egna uppehället. Familjen förvandlades till en konsumtionsenhet, som kunde köpa alla dessa varor som marknadsfördes kopplade till högtider.

Idag spelar sociala medier en stor roll för framväxten av fenomen som till exempel Novent, Kanelbullens dag, Nisse-dörrar och Fössta tossdan i mass. 

Traditioner och högtider följer människors förflyttningar mellan samhällen. Halloween, Ramadanfirande och Jultomten är några exempel. Vissa upprätthålls, andra bleknar bort och somliga får förändrad betydelse. Andra traditioner i kyrklig och folklig tradition glöms bort eller högtidlighålls av bara några få.