Lucia

I den svenska katolska kalendern, fanns Lucia som en helgondag fram till 1500-talet. Den tradition vi förknippar med dagens luciafirande härstammar från 1800-talets Västsverige där Luciadagen var en festdag. Seden spred sig först i mitten av 1800-talet till universitetsstäderna och till olika organisationer i landet. Under 1900-talet spred den sig över hela landet och så småningom till övriga Norden och ut i världen.

Det äldsta belägget för en vitklädd lucia som uppvaktar på morgonen är från år 1764 på Horns, ett högreståndsboställe i Västergötland. Denna lucia hade änglavingar och bar ljusstakar i händerna.

Det folkliga västsvenska lussefirandet var en lokal tradition med ett karnevalsliknande utklädningsupptåg den 13 december. Där kallades den för ”Lille julafton” eller ”Lusse långnatt”. Den som hade möjlighet åt mat i stora mängder. På vissa håll åt man tre frukostar, och det finns uppgifter om att även drängar och pigor bjöds på kött. Lussebruden, som förekom på vissa håll, var en skämtbrud som ibland var klädd i halm eller en halmdocka som man kunde dansa med. Luciafirandet hade här mer karaktären av ett Halloweenupptåg med motsvarande ”bus eller godis”, där insamlad mat antingen åts upp av gruppen eller gavs bort till någon behövande i byn.

I lussegången som den beskrivs vid 1800-talets slut, förekom både lussebrudar, lussekärringar och lussegubbar – och det var vanligt att man klädde ut sig könsöverskridande. En tidig beskrivning av en vitklädd Lucia med ljuskrona berättar faktiskt om en dräng i Skinnskatteberg 1820.

Könsöverskridande teman med lekfull karaktär är klassiska inslag i ritualer och folkligt berättande som ger komiska glimtar in i karnevalens upp- och nervända värld.

Skansen är en av de institutioner som har haft störst betydelse för att sprida och utforma luciatraditionen i Sverige i modern tid. På Skansen inleddes luciafirande på 1890-talet som ett försök att gestalta folkliga festseder. Nordiska museets och Skansens grundare Artur Hazelius ville visa ”gamla bygdebruk” som lucia och stjärngossar. Men dessa hade ännu inte börjat uppträda tillsammans. Luciafirandet var då fortfarande något ganska okänt för de flesta stockholmare.

Stockholms Dagblad ordnade en luciatävling 1928 där den vinnande lucian fördes i procession med elektriskt ljus i huvudkronan. Tävlingskonceptet spreds till andra tidningar och på så vis trädde luciagestalten in i den massmediala offentligheten och blev alltmer populär.

Namnet Lucia kommer av latinets lux som betyder ljus. I den svenska katolska kalendern, fanns Lucia som en helgondag fram till 1500-talet. I folklig tradition förknippades namnet genom ljudlikheten emellanåt med Lucifer, Djävulen själv.

Helgonlegenden om Lucia handlar om Lucia från Syracusa, en välbärgad jungfru och varmt troende kristen katolik som levde i Syracusa på Sicilien i slutet av 200-talet. Hon dömdes till döden för sin tro, som var straffbar under romartiden, och brändes på bål den 13 december år 304.

Enligt legenden inträffade ett mirakel när lågorna vek undan, så till slut dödades hon av ett svärd. Innan hon dog skänkte hon sina ögon till en beundrande man, men lika mirakulöst fick hon synen tillbaka. Hon blev senare helgonförklarad av den katolska kyrkan. Eftersom helgon vanligtvis firas på sin dödsdag, deras himmelska födelsedag, fick hon sitt namn i almanackan på den 13 december.

I den svenska katolska kalendern, fanns Lucia som en helgondag fram till 1500-talet, utan att den nämnvärt högtidlighölls. Efter reformationen, när Sverige blev protestantiskt, försvann i praktiken helgonens kyrkliga betydelse.

Den västsvenska lussebruden från 1800-talet hade mycket lite gemensamt med helgonet Lucia, och skiljer sig mycket från dagens högtidliga luciagestalt. Lussebruden var en skämtbrud som ibland var klädd i halm eller en halmdocka som man kunde dansa med. Lussebruden beskrevs ibland som god, vacker och eftertraktad men ibland som ful, lösaktig och förtjust i karlar.

I lussegången som den beskrivs vid 1800-talets slut, förekom både lussebrudar, lussekärringar och lussegubbar – och det var vanligt att man klädde ut sig könsöverskridande. En tidig beskrivning av en vitklädd Lucia med ljuskrona berättar faktiskt om en dräng i Skinnskatteberg 1820.

Den äldsta kända bilden av en lucia återfinns på en akvarellerad tuschteckning av Fritz von Dardel, ”Lucedagen på Koberg”, från 1848.

Melodin till luciasången härstammar från Italien, Sul mare luccicia (Santa Lucia), förmodligen med en folklig förlaga. Den svenska texten skrevs under 1920-talet och gavs då ut i en sångbok i samband med att luciafirandet växte.

Inspirationen till de stjärngossar och andra figurer som i dag ingår i luciatågen kom från början från medeltida katolska kyrkospel, så kallade stjärnspel eller trettondagsspel, där händelserna vid Kristi födelse dramatiserades.

Dessa spel låg till grund för uppträdanden och folkliga julupptåg som förekom på landsbygden i Sverige på trettondagshelgen eller annandag jul. Stjärngossarna skulle föreställa de tre vise männen och kunde vara i sällskap av Herodes, Maria, Josef, julbocken och diverse knektar.

En möjlig förebild till dagens sjungande luciagestalt var karaktären sångängeln eller sjungängeln. Sångängeln uppträdde i en lång, vit dräkt, ibland försedd med vingar, och hade en krona av lingonris, guld- eller silverpapper. Hans uppgift var att anföra sången eller bära stjärnan.

I Holland och norra Tyskland finns ett jäst sött julbröd av vete kallat duivekater, som troligen exporterades till Göteborg av holländare på 1600-talet. På svenska lät det som ”dyvelskatter”, ”djävulskatter”. Troligen har ordet varken med katter eller djävlar att göra. När bullarna knöts till den 13 december bytte de namn till lussekatter. Idag är S-formen vanligast. Saffranet började användas i slutet av 1800-talet.

Luciaseden har spridits till de flesta andra nordiska länderna, där den i vissa fall har laddats med nya betydelser. I Finland har den blivit en viktig identitetssymbol för den svenskspråkiga minoriteten.

Under 1900-talet har luciafirandet blivit en symbol för Sverige i världen. I flera länder där svenskkolonier finns har firandet blivit en sammanhållande länk bland utlandssvenskar och emigrantättlingar, som till exempel i Spanien men kanske speciellt i USA, där svenskamerikanska föreningar började med luciafester redan på 1920-talet.

Under senare år har själva luciagestalten blivit föremål för debatt. Luciafirandet väcker debatt när många gör anspråk på att veta hur det bör genomföras, vilka som ska delta och i vilka roller.

Lucia har under århundradena bytt identitet och omskapar sig efter våra behov. Från att ha varit skämtsamt och bullrande har luciatåget blivit allvarsamt och högtidligt, rumsrent nog att välkomnas av Svenska kyrkan. Att traditionen inte är bestämd och enhetlig, varken historiskt eller i vår samtid, förklarar nog varför firandet ibland blir provocerande.

1900-talets föreställning om Lucia som blond är en idealisering som saknar kulturhistorisk grund. Tvärtom visar historien luciadagens många kulturella och historiska bottnar, inte minst ifråga om genus, utseende och själva ritualen som sådan. Luciafirandet i vår tid måste betraktas som en i huvudsak medialiserad högtid som på tveksamma grunder kommit att symbolisera äldre svensk och nordisk kultur.

Medeltid: präststudenter går stjärngossetåg i församlingarna under jullovet med inspiration från katolska kyrkospel.

1600-tal: Stjärngossar föreställande de tre vise männen sjunger sånger i byar kring trettondagshelgen. Traditionen lever vidare än idag bland annat på Möja i Stockholms skärgård.

1764: Lucia uppträder med vingar och serverar lussebeten till herrgårdsfolk.

1700–1800-tal: Manliga lucior på universiteten. Till lucia valdes ofta nationens vackraste förstaårsstudent.

1800-tal: Utspökade ungdomar går lussegång i byarna och tigger mat och dryck. Lussebruden beskrivs ofta som ful och lösaktig.

1820-tal: Den första kända lucia med ljus i håret – en dräng i Skinnskattebergs herrgård Västmanland.

1800-talets mitt: Luciafirandet sprider sig från Västsverige främst i högreståndsmiljöer.

1892: Luciafirandet startar på Skansen i Stockholm för att visa upp lokala traditioner från Västsverige.

1800-talets slut: Luciafirandet sprids till Finland.

1928: Lucia blir en medial tävling anordnad av Stockholms Dagblad. Tärnor, stjärngossar och tomtar deltar.

1944: Luciatraditionen sprids till Danmark som en tyst protest mot den tyska ockupationen.

1950-tal: Luciafirandet blir allmänt i Sverige och sprids till Norge.

1990-tal: Luciafirandet sprids till Baltikum efter Sovjetunionens fall.

2000-tal: Heta känslor väcks när skolpersonal försöker begränsa eller styra olika karaktärers vara och icke vara i luciatågen.

2016: Åhlénskampanj med liten pojke som lucia skapar storm i sociala medier varefter filmklipp på Zlatan Ibrahimovic som lucia blir viralt.

2018–2019: Svårighet att få kandidater till luciatävlingar då tävling i skönhet upplevs otidsenlig.

2022: Ett luciatåg av elever från Bollnäs folkhögskola för Gävleborgs regionfullmäktige stoppas i sista stund av en lokal SD-politiker. Anledningen uppges vara att lucian inte identifierade sig som kvinna. Politikern själv säger att det handlade om att tåget inte skulle vara traditionellt.

Vad och hur firar befolkningen i de nordiska samhällena?

Som kulturhistoriskt museum dokumenterar och gestaltar Nordiska museet livet i Norden, i både vardag och fest. Till exempel undersöker vi: Vad och hur firar människor? Hur ser dagens och gårdagens traditioner och ritualer ut och vilken roll spelar de i det sociala livet? 

Vi samlar kunskap om traditioner sedan sent 1800-tal

Vår verksamhet och kunskap kring traditioner vilar på kulturhistorisk forskning. Vid sidan om forskning bygger vi på våra omfattande föremåls- och arkivsamlingar.

Sedan sent 1800-tal har vi dokumenterat och samlat in kunskap kring traditioner och ritualer i människors vardagsliv och fest, och som representerar högtider och traditioner.  Kunskap i form av föremål, fotografier, folkminnen och nedtecknade intervjuer med exempel på ritualer och traditioner.

Vi har samlat och dokumenterat genom att göra fältarbeten (det vill säga dokumentera firande på plats), skicka ut frågelistor, intervjuat människor och numera genom digitala insamlingar.

Traditioner förändras och är dynamiska

Under de 150 år som insamlingarna pågått har det skett enorma samhällsförändringar i Sverige och Norden. Även traditioner och sociala mönster är dynamiska och förändras: Traditioner föds, omvandlas och följer människor, tiden och media. 

Vi analyserar fortlöpande materialet i ljuset av både samtidsprocesser och historiska omständigheter. 

Vi förmedlar kunskap på flera sätt

Vi förmedlar kunskap på flera sätt: i bokform, i utställningar, publika samtal och föredrag, i egna digitala kanaler och genom uttalanden i media. 

På vår webbplats hittar du exempel på högtider och firande bland befolkningen i de nordiska samhällena.

I Nordiska museets arkiv kan du utforska fler exempel och också titta på folkminnen och traditionsuppteckningar ur våra samlingar.

I Nordiska museets bibliotek finns både våra egna böcker och publikationer och annan litteratur om högtider och traditioner.

Många faktorer formar och förändrar firanden

I korthet kan man säga att högtidsfirande i vår tid speglar mängder av influenser från förflutna samhällsformer, från vår egen tid, migration, social, ekonomisk och teknisk förändring.  

Högtider och högtidsfirande i Norden är starkt präglade av kristen religion och formas även av förändringar i samhället och våra värderingar. Ytterligare faktorer är folkliga föreställningar om det övernaturliga, folklig religion och folkliga värderingar som går tillbaka på det nordiska bondesamhället.

Under de 150 år som Nordiska museet samlat kunskap om traditioner och ritualer kopplade till högtider och årets dagar har det skett enorma samhällsförändringar i Sverige och Norden. 

Även traditioner och sociala mönster förändras: Traditioner föds, omvandlas och följer människor, tiden och media. I vår tid är sociala medier och massmedier i största allmänhet viktiga faktorer. 

Ritual?

Under de 150 åren har också forskningens perspektiv och begrepp förändrats. Ett centralt grundbegrepp är ritual. Det syftar på det praktiska firandet – vad människor gör kopplat till en högtid, tradition, viss dag, tid på året eller händelse. Som att äta semlor, gömma påskägg, tända ljus på kyrkogårdar eller gå ”bus eller godis”.

Oftast ingår symboler i ritualer, till exempel julgran, midsommarstång, tända ljus, studentmössa, våfflor och semlor eller för den delen fredagsmysets chips och dipp.

Tradition?

Man kan säga att en ritual blir tradition när människor sätter särskilt värde på ritualen och firandet, utan att de måste vara särskilt gamla eller spridda. Värderingarna handlar ofta om att en ritual sägs vara ursprunglig och viktig för människor gruppidentitet.

Även denna definition speglar forskningens perspektiv. Men i dagligt tal används begreppen ritual, tradition, högtid, sed ofta synonymt. När vi här talar om traditioner är de som regel särskilt värderade ritualer; julfirande är ett exempel.

Religiösa högtider

En annan viktig term är högtid som syftar på ritualer som är mer bundna till religiösa kalendrar. I Norden har den kristna kalendern dominerat, men efterhand spelar även andra religiösa kalendrar en synbar roll.

Gränsen mellan religiösa kalenderritualer och sekulära ritualer tycks bli alltmer otydlig, vilket speglar samhällets sekularisering. De flesta i Sverige firar religiösa högtider utan att uppmärksamma dess religiösa koppling.

Årshögtider och livshögtider

Förutom kyrkliga kalendrar så har högtider historiskt präglats av bondeårets och jordbrukets rytm. Då talar vi om årshögtider eller kalenderriter. Exempelvis Vårfrudagen (Våffeldagen) eller Stora metaredagen (Kristi himmelsfärdsdag).

Många högtider är knutna till människors livscykel, där kyrklig ordning har varit och är av stor betydelse. Exempelvis dop, konfirmation, bröllop och begravning.

Men allteftersom samhällets förändras, så förändras dessa ritualers betydelse. Även om många idag döps, så sker det inte sällan genom icke-kyrkliga namngivningsceremonier. Till livshögtiderna får vi nuförtiden exempelvis räkna studentfester, födelsedagar och baby showers. 

Föränderligt och dynamiskt

En av de viktigaste insikterna kring ritualer och traditioner som gjorts i forskningen är att de förändras. Vissa särskilt omvälvande samhällsförändringar har gett uppenbara avtryck i såväl vardagsliv som i ritualer och högtider.

De kanske viktigaste ur ett kulturhistoriskt perspektiv är kyrkans roll liksom urbanisering, demokratisering, välfärd och strävan efter social rättvisa.  1800-talets industriella varuproduktion och 1900-talets välfärd gjorde till exempel att varor anpassade till högtider blev allt populärare – och blev del av firandet. Pynt till påsk och jul, speciella maträtter, gåvor till jul och godis till Alla hjärtans dag är några exempel.     

Samtid och tradition  

Parallellt med att de nordiska länderna urbaniserades, så förändrades de ekonomiska villkoren. Människor producerade inte längre för det egna uppehället. Familjen förvandlades till en konsumtionsenhet, som kunde köpa alla dessa varor som marknadsfördes kopplade till högtider.

Idag spelar sociala medier en stor roll för framväxten av fenomen som till exempel Novent, Kanelbullens dag, Nisse-dörrar och Fössta tossdan i mass. 

Traditioner och högtider följer människors förflyttningar mellan samhällen. Halloween, Ramadanfirande och Jultomten är några exempel. Vissa upprätthålls, andra bleknar bort och somliga får förändrad betydelse. Andra traditioner i kyrklig och folklig tradition glöms bort eller högtidlighålls av bara några få.