Midsommar

Fram till 1952 var midsommaraftonens fasta datum den 23 juni, men för att passa bättre in i arbetsveckan bestämdes 1953 att midsommaraftonen alltid skulle ligga på en fredag mellan 19 och 25 juni. Midsommarafton är alltså rörlig mellan de datumen.

Om julen främst är en familjehögtid så firas midsommar mer i större vänkretsar och kanske i helt andra nätverk. Det nationella temat framträder fortfarande med till exempel flaggor som prydnad, något som närmast var okänt under 1800-talet.

Dagens sätt att fira midsommarafton är modernt, ungefär från mitten av 1800-talet. Då skapade den tidens medelklass ett firande med dans kring en midsommarstång i form av ett lövat kors. Innan dess var det vanligen fråga om en lövad stång, ibland med ringar runt stammen. Dans förekom kanske, men det är mer tveksamt. De första beläggen på midsommarfirande är från 1500-talet, även om det antagligen dök upp redan när vi kristnades.

Historiskt sett går både midsommar och midsommarstången tillbaka på ett firande i norra Europa av vårens spirande växtlighet. Den lövade midsommarstången är midsommarens främsta attribut. Ibland används också den lite äldre termen majstång – att jämföra med engelskans maypole. Ordet kommer inte från månaden maj utan från ordet maja, som betyder ’att smycka med löv’. Midsommarstången kom sannolikt till Sverige från Tyskland under medeltiden.

De tidigaste avbildningarna hittar vi i Erik Dahlbergs Suecia Antiqua, utgiven successivt under sent 1600-tal och 1700-talets början. Antagligen användes midsommar eller majstången av djäknar – den tidens studenter – och drängar som drog runt i städer och byar och ”sjöng maj” samtidigt som de tiggde mat och pengar.

Midsommarfirandet fick alltmer ett inslag av lek under 1900-talet. Dans kring midsommarstången har nog förekommit i alla fall sedan 1800-talet. Men dansen med sånger tog fart under 1920-talet. Melodin till ’Små grodorna’ är ett exempel på detta, som för första gången dök upp i en sångbok på 1920-talet.

Melodin blev snabbt populär och kopplades samman med grodleken och midsommar. Själva melodin går tillbaka på en fransk sång, som brittiska soldater under napoleonkrigen vid 1800-talets använde som en nidvisa om fransmännen.

Midsommarfirande fanns i bondesamhället, med det menar vi ungefär från medeltid till början av 1900-talet. I bondesamhället var midsommarafton höjdpunkten på sommarhalvårets fester, speciellt för de unga. Så här beskrivs ett midsommarfirande i Björksäter i Västergötland 1689 i Nordiska museets samlingar: [Det] Blef förbudit att uppsättia Midsommarstänger, att det elacka lefwernet, som ungdomen der wid plägar bruka, måtte förbådas och avskaffas.”

Men vi vet ganska lite om det tidigaste firandet. I det protestantiska bondesamhället, efter 1500-talets början, förknippades midsommaraftonens natt främst med magiska krafter.

Det är inte känt huruvida midsommarfirandet var spritt under förkristen tid eller skulle haft en motsvarighet i en påstådd festlighet kring sommarstolståndet.

En av de tidigaste källorna som finns är biskop Olaus Magnus Historia om de nordiska folken från 1555. Där skildrar Magnus att ”på den helige Johannes döparens afton … plägar allt folk utan åtskillnad till kön och ålder samlas i skaror på städernas torg eller ute på fria fältet, för att där glättigt tråda dansen vid skenet av talrika eldar, som överallt tändas”. Intressant nog nämner Magnus här midsommareldar, ett bruk som funnits kvar ända in i vår tid.

Midsommarfirandet var ursprungligen en kyrkohögtid, ägnad Johannes Döparen, vars kalenderdag infaller den 24 juni. I Danmark och Norge kallas dagen S:t Hans dag, som tydligare visar kopplingen till Johannes döparens dag och de bibliska berättelserna. I Norge och Danmark firas S:t Hans med lekar, sång och tända bål, något som vi tidigare sett i Västsverige.

Särskilt i Sverige men också i Finland har midsommarfirandet en framskjuten roll som en av årets viktigaste högtider. Midsommar firas i Finland med bastu, midsommarbrasa, måltider med nypotatis, sill och årets första jordgubbar. Midsommarstången är mer ovanlig men förekommer bland annat på Åland. I Norge och Danmark är firandet av S:t Hans lite mer blygsamt.

Det är vanligt att äta lunch med sill och färskpotatis och att njuta av jordgubbar på olika sätt. Färskpotatisen börjar dyka upp på välbemedlade bord under 1900-talets början. För de allra flesta var nypotatis ett fruktansvärt slöseri med knappa resurser, eftersom man äter en gröda innan den blivit fullvuxen. Sådana marginaler var det ytterst få som hade ända in under efterkrigstiden.

Sill var vanlig och lättåtkomlig, i alla fall för de som levde längs kuster. Om man hade salt, saltades den för hållbarhet. Att lägga in sill i ättikslag med socker blev vanligare under 1900-talet. Fram till i slutet av 1800-talet var det bara hos den pyttelilla klick vi kallar högre stånd som socker förekom.

Jordgubben fanns inte på åkrarna förrän under 1900-talets mitt. I det fattiga bondesamhället skulle det ha varit oklokt att välja att odla jordgubbar på den lilla mark man hade.

I bondesamhällets folktro var midsommarnatten förknippad med föreställningar om att växtligheten fick magiska krafter och att de övernaturliga väsendena var särskilt aktiva. Därför skulle midsommarnatten vara lämplig för att samla läkande växter men också för att spå in i framtiden. Att rulla sig naken i midsommargryningens dagg skulle vara stärkande för hälsan, liksom att spara en krans och lägga den i julbadet.

Ett sätt att sia om framtiden som fortfarande lever kvar är att lägga sju eller nio sorters blommor under huvudkudden på midsommarnatten. I drömmen visar sig den du ska leva ditt liv med.

I södra Sverige passade många på att ”dricka källa” för att få hälsa. I förväg rensades källan och smyckades med ett lager granris. För de hårt hållna ungdomarna var källdrickning en chans till fest, som ibland pågick ända till morgonen.

En spridd föreställning är att midsommarstången representerar en fallossymbol och en kvarleva av uråldrig fruktbarhetsdyrkan. Visserligen finns fruktbarhet som ett tema i form av lövning och en förhoppning om god sådd, växtlighet och sedan skörd. Men det ska kopplas till bondesamhällets hårda villkor där magi snarast var ett sätt att bemästra tillvarons oförutsägbarhet. Kopplingarna till en sorts omedveten, historiskt ärvd fruktsamhetskult kan vi tillbakavisa helt på vetenskaplig grund.

Detsamma gäller tolkningen av midsommarstången som en fallos – den kopplingen finns inte nämnd någonstans i Nordiska museets rika arkivkällor.

Få högtider har väl förknippats så starkt med svenskhet som midsommar. Sant är att det finns en del ålderdomliga nordiska drag i högtiden, men den är mer lik de kontinentala majfesterna som inträffar ungefär vid samma tid. Möjligen firas högtiden i Sverige idag på ett något särpräglat sätt, men det är till ett europeiskt kulturellt arv vi knyter an.