Hazelius – museets grundare
I industrialiseringens sena 1800-tal öppnar en utställning med scener och föremål ur den försvinnande allmogekulturen mitt i Stockholm. Bakom idén som skulle växa till Nordiska museet står Artur och Sofi Hazelius. Det här är historien om deras livsprojekt.
År 1864 gifter sig en viss Artur Hazelius och Sofi Grafström. Det unga paret lever på Kammakargatan 37 i Stockholm. Han är lektor i svenska vid Nya Elementarskolan. Hon är uppvuxen i ett bildat prästhem i Umeå och är språkkunnig, konstnärlig och musikalisk.
Formade av sin samtid känner de starkt för att bevara det gamla för framtiden, och efter en resa i Dalarna 1872 påbörjar de ett gigantiskt insamlingsprojekt av föremål. Artur slutför deras gemensamma projekt på egen hand, då en tragedi drabbar familjen längs vägen.
Paret Hazelius
Artur Hazelius (1833–1901) föds 1833 i Stockholm. Efter studentexamen studerar han nordiska språk och disputerar i Uppsala 1860. Han är engagerad i den skandinavistiska studentrörelsens idéer. Den ville närma de nordiska folken till varandra och framhöll ländernas starka historiska och kulturella band. Arturs engagemang ger honom ett stort nordiskt nätverk.
Under tio år arbetar Artur Hazelius som lärare i svenska och svensk litteratur vid Nya Elementarskolan och Högre allmänna lärarinneseminariet i Stockholm. Men det är inte lätt att få ekonomin att gå ihop, särskilt inte efter det att Artur Hazelius sagt upp sig från sin lärartjänst 1868 för att istället verka som fri skribent.
Sofi Hazelius, född Grafström 1839, är en rikt begåvad kvinna, det visar efterlämnade teckningar och målningar tydligt. Under flera år har Artur och Sofi inackorderingar och gör översättningsarbeten för att få extra inkomster. Sofi översätter bland annat från engelska till svenska.
En livsomvälvande resa
Sommaren 1872 gör paret en resa i Dalarna. Under resans gång ser de hur folkliv, kläder, seder och bruk håller på att ersättas av ett nytt mode och nya traditioner. De grips av en stark känsla av att det gamla är på väg att försvinna och måste bevaras åt framtiden. Där och då föds idén till att grunda ett museum.
Under resan förvärvar de det som ska bli samlingens första föremål med inventarienummer 1, en hemvävd yllekjol från Stora Tuna socken. Sofi för dagbok och är en snabb och träffsäker iakttagare med lätt för att uttrycka sig levande i skrift. Under resan är det också hon som gör uppteckningar av sånger och melodier.
Skandinavisk-etnografiska samlingen öppnar 1873
I december 1872 formulerar Artur riktlinjer för insamlande av föremål till ett museum. Han hade ingen privat förmögenhet som kunde finansiera hans verksamhet utan fick istället lita till människors generositet och givmildhet.
Han blev en skicklig och ihärdig samlare (ibland omtalad som ”Sveriges störste tiggare”), många var de som bidrog genom att skänka föremål eller bidra med ekonomiskt understöd. Hazelius kallade sina medhjälpare för ”skaffare”. De fungerade som ombud för museet och genom deras hjälp och försorg köptes eller skänktes en stor mängd föremål. Sofi Hazelius deltog i de första årens arbete med museet.
[…] museets enda amanuens. Hon delade troget arbetet, bekymren och framgångarna. […] Sofi Hazelius var en å både huvudets och hjärtats vägnar rikt utrustad kvinna.
Artur om Sofi Hazelius
Samlingsarbetet kunde innebära en del uppoffringar. Så här står det i museets årsbok 1901:
”Under de första åren, då museet ännu var inrymt i Hazelius och hans unga makas hem, där bindmössor, skråkistor och allehanda redskap började hopa sig, måste ofta nog de ganska knappa hushållspengarna släppas till för inköp av någon raritet. Den tillämnade nya rocken eller vinterkappan fick bli ogjord för att samlingarna skulle kunna ökas med något allmogekonstens alster.”
Ändå kostar Hazelius på sig att hyra en lokal på Drottninggatan 71A i det så kallade Davidssons paviljonger. Den 24 oktober öppnar Skandinavisk-Etnografiska samlingen sin första utställning. De realistiska scenerna med dockor och föremål som visar händelser ur allmogens liv griper publiken. Här står inte kungar och krig i fokus utan människorna själva.
Under den här tiden väntar paret sitt första barn. Gunnar föds i mars 1874. Det blir en svår förlossning och Sofi insjuknar i barnsängsfeber. Några dagar senare avlider hon endast 34 år gammal.
Artur är nu änkling och anlitar en barnsköterska till lille Gunnar. Trots sin sorg fortsätter han sitt och Sofis gemensamma livsprojekt.
Samlingen blir Nordiska museet 1880
Skandinavisk-Etnografiska samlingen fortsätter att växa med skaffarnas hjälp. Artur ombildar museet till en stiftelse 1880 och byter namn till Nordiska museet. Han skriver i stadgarna: ”Det skall vara ett hem för minnen framför alt ur svenska folkets lif, men ävfen ur andra folks, som med det svenska äro befryndade.”
Under Hazelius tid samlas ett stort antal föremål från de nordiska länderna, främst från Norge som fram till 1905 var i union med Sverige.
Det skall vara ett hem för minnen framför alt ur svenska folkets lif, men ävfen ur andra folks, som med det svenska äro befryndade.
Artur Hazelius i Nordiska museets stadgar
Hazelius var inte utan kritiker. En del menade att han samlade alldeles för mycket. Dessutom föremål som inte alltid var i bästa skick, några använde ordet ”lump” om delar av samlingen. Andra ansåg att han hade alltför nära och god kontakt med pressen och att hans museum därför fick alltför positiv reklam och okritisk uppmärksamhet.
Visionerna blir verklighet på Djurgården
Samlingen växer ur lokalen på Drottninggatan. Nu är visionen ett palatslikt museum på Djurgården. 1888 tas det första spadtaget till Nordiska museet ritat av arkitekt Isak Gustaf Clason.
Under byggåren grundar Artur också sin andra dröm – ett friluftsmuseum. Skansen ska visa ett Sverige i miniatyr och öppnar för allmänheten 1891. Till Skansen flyttar Artur och Gunnar 1892. De lever ett ganska ensamt liv och Artur ägnar all sin energi åt museiarbetet.
Så blir Artur alltmer sjuk. Efter en morgonpromenad i maj 1901 avlider han i sitt hem vid 67 års ålder. Ett magnifikt begravningståg för honom genom Stockholm till hans sista vila på Skansen. Gunnar efterträder honom som direktör för Skansen, men går bort redan 1905. I juni 1907 kliver de första besökarna in på Nordiska museet på Djurgården. Palatset för folkets minnen är verklighet.
Jag ville gärna få samlingarna i en sådan inramning, att ett besök i det blivande palatset skulle bibringa en stark och mäktig stämning
Artur Hazelius
Tilllåt cookies så kan du se videon
