Dop, studentexamen, bröllop och begravning. Under livet genomgår en människa ett antal milstolpar och med dem ritualer som visar på förändringar i vår sociala status. Hur ser begravningen och synen på döden ut historiskt och i vår tid?
Oljemålning av ett dött barn, NM.0093139.
Medan dopet startar vår sociala resa och markerar begravningen slutet. Därför är den av de viktigaste ritualerna och högtiderna i en människas livslopp, kulturhistoriskt och i vår tid.
Synen på döden – slut eller början
Attityderna till den döde och till döden själv varierar i historien och världen. För de som föreställer sig ett liv efter döden innebär begravningen en förberedelse inför nästa steg. I den kristna föreställningsvärlden lämnar själen kroppen för att komma till saligheten i himlen. För icke-troende handlar begravningen mer om att minnas den avlidne och är ett sätt att berätta den dödes biografi och livslopp.
Begravningar varierar i historien och världen
Sätten att begrava en död person varierar likaså. I en del samhällen bränner man den döda kroppen, i andra begraver man den i jorden. I en del fall får kroppen torka på en ställning. I andra får den förmultna ovanpå på jorden. Det finns också traditioner där man tar fram den döde igen efter ett år, klär den i festkläder och firar en sista gång med släktingar.
Liv och död i bondesamhället
I det nordiska jordbrukssamhället var dödligheten större än i vår tid. Många dog av sjukdomar som inte är ett hot idag, dålig hygien eller brist på mat och medicin. Den som lyckades fylla 50 år blev betraktad som gammal.
Barnen ansågs länge ha en särskild plats i himlen.
Särskilt stor var barnadödligheten. Många dog före 10 års ålder. Föräldrar sörjde och mindes sina barn med enkla träkors, minnestavlor, begravningskransar och begravningskronor. De kunde hänga i kyrkan eller som minne i hemmet. Barnen ansågs länge ha en särskild plats i himlen. Därför var dopet mycket viktigt, för om ett barn dog utan att vara döpt kunde det inte nå salighet.
För att försöka ge sina dödfödda barn eller ofullgångna foster en plats i himlen lägger mödrar dem i små trälådor och placerar dem så nära den vigda jorden som möjligt. Fosterkistor har hittats i kyrkogårdsmurar, på kyrkvindar, i ventilationshål och under kyrkgolv. I hela Norden har det förekommit att askar smugglats ned i kistan med en avliden eller grävts ner i en öppen grav.
En glad likvaka med skratt, lekar, dans och öl skulle hjälpa den döde till himmelriket och ge den frid.
Likvaka för att skydda den dödes själ
Före begravningen vakade man över den döda för att skydda själen mot onda makter. Kroppen var tvättad och klädd i högtidsdräkt eller i sina finaste kläder. Ögon och mun skulle vara slutna för att visa på den fridfulla himmelska sömnen. En glad likvaka med skratt, lekar, dans och öl skulle hjälpa den döda till himmelriket och ge den frid. I en tid full av krig och död urartar vakstugorna ofta till regelrätta fester.
Begravningstraditioner i Norden
Kristendomen har varit den dominerande religionen i Norden i över tusen år. I kristen tradition är det betydelsefullt att begravningen går rätt till. Det finns många sägner i svensk folktradition om att en misslyckad begravning lett till att den döde blir en gast och går igen för att få misstaget rättat. Kanske har kistan hamnat snett, eller så har den döde inte fått mynt för ögonen (ett sätt att hålla ögonlocken slutna). Om någon såg sin spegelbild i den dödes ögon förebrådde det död.
Själaringning och begravningsannonser
I kristen tradition är det individen, helst namngiven, som ska möta Gud. Men döden var en kollektiv angelägenhet. Under söndagens högmässa läste prästen läste upp namnen på de i socknen som dött för alla i församlingen. I äldre tid ringde kyrkklockorna för de döende, och senare ringde så kallad själaringning för de döda. Det är först vid 1800-talets mitt som tidningarnas dödsannonser debuterar. De blev vanliga först under mitten av 1900-talet.
Anonyma begravningar för odöpta och självmördare
Men en del blev begravda anonymt. Döda foster, självmördare, mördare och andra stigmatiserade människor fick inte bli begravda i kyrkans vigda jord, utan fick en plats utanför kyrkogården eller i kyrkogårdens utkant.
Döda foster, självmördare, mördare och andra stigmatiserade människor fick inte bli begravda i kyrkans vigda jord
Helena Horn af Björneborg avbildad som levande efter sin död vid sex månaders ålder 1648. NM.0191542.Foto: Karolina Kristensson, Nordiska museet
En adlig begravning på 1600-talet
Under 1600-talet var en adlig begravning en påkostad fest som visade adelns upphöjda ställning. Förberedelserna för begravningen för fältherren Gustav Horn pågick i tre år. Dyra sorgkläder, sirliga banér, en rikt utsmyckad kista, vackert bårtäcke, graverad rustning och tryckt likpredikan ingick. Under en lång processionen genom Stockholm till Jakobs kyrka ringde klockorna åtta gånger.
I slutet av 1600-talet förbjöds prålet och lyxen, som tagit orimliga proportioner, i särskilda överflödsförordningar.
Under 1600-talet började traditionen att avporträttera nyligen avlidna, Post mortem, förekomma i konsten. Adeln porträtterade sina döda barn i målningar som skildrar dem som levande, men vissnade blommor eller timglas där sanden runnit ut är symboler för att de inte längre lever. Oljemålningen föreställer Gustav Horns ena dotter.
Fotografier som förevigar nyligen avlidna
Traditionen att avporträttera nyligen avlidna var vanligt också under fotografiets barndom fram till mitten av 1900-talet.
Den avlidne låg i sin säng eller i en öppen kista, så att anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig var det ofta kringresande fotografer som tog porträttet.
Minnesfotografi av ett barn i öppen kista, 1912.Foto: A Eriksson, Nordiska museets arkiv
Begravningar i vår tid – tradition möter individualism
Begravningsskick visar både en global och historisk variation. Idag ser begravningar annorlunda ut än förr. I och med att Norden blev ett immigrationsområde under efterkrigstiden är Norden hem för människor med olika traditioner och religioner. Det påverkar och kan innebära utmaningar för både kyrkan, begravningsbranschen och inte minst anhöriga.
Enligt judisk och muslimsk tradition ska begravningen ske inom 24 timmar efter dödsfallet. Men i Sverige kan det ibland ta upp till en månad innan begravningen sker. Det gör att många familjer får hitta kompromisser och lösningar som fungerar både för deras traditioner och för samhällets seder.
Ceremonier som speglar personlighet och livslopp
Det har också blivit vanligare att utforma begravningen mer personligt och individualistiskt. Idag väljer många att genomföra ceremonin efter den dödes egna önskemål. Begravningar i början av 2000-talet kan innehålla populärmusik, något som i praktiken var otänkbart under större delen av 1900-talet.
Det och andra personliga inslag blir allt vanligare, och fler och fler väljer bort prästen som ledare för ceremonin. På så sätt speglar begravningen alltmer den avlidnes liv.
Tre föremål
1
Fosterkista,1640–1710, NM.0285615+
1
Fosterkista,1640–1710, NM.0285615+
Den är så liten att den ryms i handen. Fosterkistan av näver är funnen i kyrkogårdsmuren vid Odensjö kyrka, Småland. Vi vet inte vem som lade den där, någon gång under 1600-talets andra hälft. Om mamman var en gift eller ogift kvinna.
Kanske var det ett försök av den här kvinnan att rädda sitt ofullgångna foster från att bli en myling – ett spöke i form av ett barn som för evig tid gråter och ropar på sin mor.
Foto: Hendrik Zeitler, Nordiska museet
2
Begravningskrona för Mathilda Christina, NM.0137239
2
Begravningskrona för Mathilda Christina, NM.0137239
Inte ens två månader gammal. Men ömt sörjd och saknad.
Rusthållaren Peter Magnus Olofson och hans hustru Christina Petersdotter förlorade sin späda dotter Mathilda Christina den 7 augusti 1846. Under begravningen låg den här begravningskronan ovanpå den lilla kistan, i höjd med flickans huvud. Därefter satt den som minne i dåvarande Bäckaby gamla kyrka i Småland.
Av kyrkböckerna vet vi att föräldrarna kallade henne Thilda, att hon var född 13 juni och avled i kikhosta. Det året avled minst fem barn i Bäckaby socken av kikhostan. De sörjande föräldrarna minns dem med kransar i kyrkan, pojkarnas på manssidan, flickornas på norrsidan. Kronan kom som gåva till Nordiska museet 1921.
3
Barnporträtt, omkring 1670–1700, NM.0093139
3
Barnporträtt, omkring 1670–1700, NM.0093139
Pojken på målningen bär en enkel svepning, men den exklusiva mössan, sammetsdraperiet och kudden med fransar och snörmakerier i guld avslöjar samhällsklassen.
I och med överflödsförordningarna under 1660-talet fick adeln inte längre använda silver eller guld i tyger eller spetsar, utan endast slätt och medelmåttigt lärft eller sidentyg. När det inte gick att manifestera sin rikedom i praktfulla gravdräkter upphörde bruket att avbilda avlidna.
