Lucia

I den svenska katolska kalendern, fanns Lucia som en helgondag fram till 1500-talet. Den tradition vi förknippar med dagens luciafirande härstammar från 1800-talets Västsverige där Luciadagen var en festdag. Seden spred sig först i mitten av 1800-talet till universitetsstäderna och till olika organisationer i landet. Under 1900-talet spred den sig över hela landet och så småningom till övriga Norden och ut i världen.

Det äldsta belägget för en vitklädd lucia som uppvaktar på morgonen är från år 1764 på Horns, ett högreståndsboställe i Västergötland. Denna lucia hade änglavingar och bar ljusstakar i händerna.

Det folkliga västsvenska lussefirandet var en lokal tradition med ett karnevalsliknande utklädningsupptåg den 13 december. Där kallades den för ”Lille julafton” eller ”Lusse långnatt”. Den som hade möjlighet åt mat i stora mängder. På vissa håll åt man tre frukostar, och det finns uppgifter om att även drängar och pigor bjöds på kött. Lussebruden, som förekom på vissa håll, var en skämtbrud som ibland var klädd i halm eller en halmdocka som man kunde dansa med. Luciafirandet hade här mer karaktären av ett Halloweenupptåg med motsvarande ”bus eller godis”, där insamlad mat antingen åts upp av gruppen eller gavs bort till någon behövande i byn.

I lussegången som den beskrivs vid 1800-talets slut, förekom både lussebrudar, lussekärringar och lussegubbar – och det var vanligt att man klädde ut sig könsöverskridande. En tidig beskrivning av en vitklädd Lucia med ljuskrona berättar faktiskt om en dräng i Skinnskatteberg 1820.

Könsöverskridande teman med lekfull karaktär är klassiska inslag i ritualer och folkligt berättande som ger komiska glimtar in i karnevalens upp- och nervända värld.

Skansen är en av de institutioner som har haft störst betydelse för att sprida och utforma luciatraditionen i Sverige i modern tid. På Skansen inleddes luciafirande på 1890-talet som ett försök att gestalta folkliga festseder. Nordiska museets och Skansens grundare Artur Hazelius ville visa ”gamla bygdebruk” som lucia och stjärngossar. Men dessa hade ännu inte börjat uppträda tillsammans. Luciafirandet var då fortfarande något ganska okänt för de flesta stockholmare.

Stockholms Dagblad ordnade en luciatävling 1928 där den vinnande lucian fördes i procession med elektriskt ljus i huvudkronan. Tävlingskonceptet spreds till andra tidningar och på så vis trädde luciagestalten in i den massmediala offentligheten och blev alltmer populär.

Namnet Lucia kommer av latinets lux som betyder ljus. I den svenska katolska kalendern, fanns Lucia som en helgondag fram till 1500-talet. I folklig tradition förknippades namnet genom ljudlikheten emellanåt med Lucifer, Djävulen själv.

Helgonlegenden om Lucia handlar om Lucia från Syracusa, en välbärgad jungfru och varmt troende kristen katolik som levde i Syracusa på Sicilien i slutet av 200-talet. Hon dömdes till döden för sin tro, som var straffbar under romartiden, och brändes på bål den 13 december år 304.

Enligt legenden inträffade ett mirakel när lågorna vek undan, så till slut dödades hon av ett svärd. Innan hon dog skänkte hon sina ögon till en beundrande man, men lika mirakulöst fick hon synen tillbaka. Hon blev senare helgonförklarad av den katolska kyrkan. Eftersom helgon vanligtvis firas på sin dödsdag, deras himmelska födelsedag, fick hon sitt namn i almanackan på den 13 december.

I den svenska katolska kalendern, fanns Lucia som en helgondag fram till 1500-talet, utan att den nämnvärt högtidlighölls. Efter reformationen, när Sverige blev protestantiskt, försvann i praktiken helgonens kyrkliga betydelse.

Den västsvenska lussebruden från 1800-talet hade mycket lite gemensamt med helgonet Lucia, och skiljer sig mycket från dagens högtidliga luciagestalt. Lussebruden var en skämtbrud som ibland var klädd i halm eller en halmdocka som man kunde dansa med. Lussebruden beskrevs ibland som god, vacker och eftertraktad men ibland som ful, lösaktig och förtjust i karlar.

I lussegången som den beskrivs vid 1800-talets slut, förekom både lussebrudar, lussekärringar och lussegubbar – och det var vanligt att man klädde ut sig könsöverskridande. En tidig beskrivning av en vitklädd Lucia med ljuskrona berättar faktiskt om en dräng i Skinnskatteberg 1820.

Den äldsta kända bilden av en lucia återfinns på en akvarellerad tuschteckning av Fritz von Dardel, ”Lucedagen på Koberg”, från 1848.

Melodin till luciasången härstammar från Italien, Sul mare luccicia (Santa Lucia), förmodligen med en folklig förlaga. Den svenska texten skrevs under 1920-talet och gavs då ut i en sångbok i samband med att luciafirandet växte.

Inspirationen till de stjärngossar och andra figurer som i dag ingår i luciatågen kom från början från medeltida katolska kyrkospel, så kallade stjärnspel eller trettondagsspel, där händelserna vid Kristi födelse dramatiserades.

Dessa spel låg till grund för uppträdanden och folkliga julupptåg som förekom på landsbygden i Sverige på trettondagshelgen eller annandag jul. Stjärngossarna skulle föreställa de tre vise männen och kunde vara i sällskap av Herodes, Maria, Josef, julbocken och diverse knektar.

En möjlig förebild till dagens sjungande luciagestalt var karaktären sångängeln eller sjungängeln. Sångängeln uppträdde i en lång, vit dräkt, ibland försedd med vingar, och hade en krona av lingonris, guld- eller silverpapper. Hans uppgift var att anföra sången eller bära stjärnan.

I Holland och norra Tyskland finns ett jäst sött julbröd av vete kallat duivekater, som troligen exporterades till Göteborg av holländare på 1600-talet. På svenska lät det som ”dyvelskatter”, ”djävulskatter”. Troligen har ordet varken med katter eller djävlar att göra. När bullarna knöts till den 13 december bytte de namn till lussekatter. Idag är S-formen vanligast. Saffranet började användas i slutet av 1800-talet.

Luciaseden har spridits till de flesta andra nordiska länderna, där den i vissa fall har laddats med nya betydelser. I Finland har den blivit en viktig identitetssymbol för den svenskspråkiga minoriteten.

Under 1900-talet har luciafirandet blivit en symbol för Sverige i världen. I flera länder där svenskkolonier finns har firandet blivit en sammanhållande länk bland utlandssvenskar och emigrantättlingar, som till exempel i Spanien men kanske speciellt i USA, där svenskamerikanska föreningar började med luciafester redan på 1920-talet.

Under senare år har själva luciagestalten blivit föremål för debatt. Luciafirandet väcker debatt när många gör anspråk på att veta hur det bör genomföras, vilka som ska delta och i vilka roller.

Lucia har under århundradena bytt identitet och omskapar sig efter våra behov. Från att ha varit skämtsamt och bullrande har luciatåget blivit allvarsamt och högtidligt, rumsrent nog att välkomnas av Svenska kyrkan. Att traditionen inte är bestämd och enhetlig, varken historiskt eller i vår samtid, förklarar nog varför firandet ibland blir provocerande.

1900-talets föreställning om Lucia som blond är en idealisering som saknar kulturhistorisk grund. Tvärtom visar historien luciadagens många kulturella och historiska bottnar, inte minst ifråga om genus, utseende och själva ritualen som sådan. Luciafirandet i vår tid måste betraktas som en i huvudsak medialiserad högtid som på tveksamma grunder kommit att symbolisera äldre svensk och nordisk kultur.