Ramadan

Ramadan är en fastehögtid med familjen i centrum som sträcker sig en månad i tiden och avslutas med festen id al-fitr. Under ramadanmånaden förväntas man inte äta efter det att solen gått upp. Så fort som solen gått ner är mat tillåten. Att avstå från att äta innebär att kroppen symboliskt ställs i bakgrunden för att komma närmare Allah. Det är också en period när man enligt muslimsk tradition utför goda gärningar och skänker av sitt överflöd till fattiga och till moskéer.

Alla behöver inte fasta. Barn, kroppsarbetande, sjuka och människor som befinner sig på resa är undantagna. Med tanke på att Islam är en så omfattande och utbredd religion, är variationen på människors festmat under id eller eid liksom på ritualens utformning stor.

Flertalet personer med muslimsk bakgrund i Sverige är sekulariserade och firandet av ramadan kan i vissa stycken jämföras med det sekulariserade nordiska julfirandet, som av de flesta inte uppfattas som en särskilt religiöst laddad tradition. Andra har en mycket stark muslimsk trosuppfattning och för dem är ramadan och dess regler viktiga att följa.

I och med att det i Norden och Sverige tidigare har levt ett litet antal människor med muslimsk bakgrund, så har firandet av muslimska högtider knappt förekommit förrän i vår tid. I tidningsarkiv finns omnämnanden av ramadan från 1700-talet, till exempel i en uppräkning av muslimska kalenderåret i Posttidningen (1735-01-13). Muslimer omnämns på svenska under 1700-talet som ”mohametaner” men under 1800-talet och en stor del av 1900-talet som ”muselmaner”. Termen ”muslim” blev vanligare först under 1970-talet.

Ramadan får allt större uppmärksamhet i offentligheten, både i media och i handeln. Därmed blir ramadan synlig och alltmer integrerade i det nordiska och svenska högtidsåret. En problematik som uppmärksammades redan under 1980-talet var sommarhalvårets långa dagar på det norra halvklotet, som gör det svårare att upprätthålla fastan.

Religionshistorikern Simon Sorgenfrei nämner att den kanske första skildringen av firande av ramadan och eid al-fitr i Sverige från 1946. Då fanns det 8 muslimer i Stockholm. Därefter skedde rapporteringen om ramadan sporadiskt och det är först kring 1970 som man kan se reportage om själva firandet.

Reportagen illustrerar några av de vardagsfrågor som uppkommit när nya högtider etablerades i Sverige: 1974 skrev Dagens Nyheter (DN 1974-10-16) att fastan under ramadan uppfattades som ett hälsoproblem för skolbarn, eftersom de troddes gå till skolan utan att ha ätit. Men även om föräldrarna fastade så fick barnen äta, visade det sig. På LM Ericsson räckte det enligt företaget inte att hänvisa till religion för att få ledigt.

Att högtider av olika slag följer med människor som migrerar är inget nytt, inte heller att de efterhand anpassas till förändrade villkor. Sådana förändringar syns globalt lika mycket som historiskt: Tradition innebär alltid förändring.

Fasta förekommer i många religioner. Generellt är inte tanken att svälta, utan att avstå från kroppsliga behov för att manifestera andlighet. I den kristna fastan som påbörjas 40 dagar före påsk handlar det till stor del om att påminnas om Jesu lidande och död. Men man avstår inte helt från att äta. För kristna går fisk bra att äta, men inte kött.

Både kristna och muslimer avslutar fasteperioden med en fest. För kristna är påskafton en fest som gärna markeras med mat och godis, medan id al-fitr är den muslimska avslutningen på fastan som också firas med sötsaker. Dadlar har en särskild betydelse som fastebrytande.