Årstafruns dagbok
Märta Helena Reenstierna levde herrgårdsliv på Årsta gård, umgicks med Bellman, födde åtta barn, drev hushåll och skrev dagbok under nästan 50 år från sent 1700-tal till 1839. I den så kallade Årstadagboken ger ”Årstafrun” en bild av vardagens glädje och sorg. Originalet finns i Nordiska museets samlingar.
Han föreslog över en bit mat – fårkött, varm rullsylta och uppvärmd vitkål – att hon skulle följa med ner till viken för att se hur vackert himlens ljus speglades i den klara isen. Men hon var frusen och tackade nej. ”Intet kan jag tvinga Söta mor” sa han och gick ut, men skulle snart vara tillbaka. De skulle dricka kaffe så fort han kom in i värmen.
Timmarna går, kaffet är kallt. Och oron gnager.
Så når henne budet. Hennes slutliga tragedi. Isen har brustit. Hennes ende kvarlevande son har drunknat. Nu är hon ensam kvar.
…litet före kl: 5 hitkom Secreter Ekmark bestört och lämnade mig den faseligaste underrättelse jag någonsin öfverlevat…”.
/ Märta Helena Reenstierna, Årstadagboken 24 november 1812
Den dagboksskrivande frun på Årsta gård
Under 1700-talet börjar allt fler utbyta idéer och personliga tankar i brev och dagböcker. Kvinnors skrivstil blir mönsterbildande. De skriver enklare, mer personligt och känslosamt. Märta Helena Reenstierna är en av Sveriges mest kända dagboksförfattare. Hon har blivit känd för eftervärlden som ”Årstafrun”.
Under åren 1793–1839 skrev hon om både stora händelser och vardagens små detaljer på Årsta gård i södra Stockholm, där hon och maken ryttmästare Christian Henrik von Schnell levde. Årstadagboken utgör ett kulturhistoriskt dokument över livet på en mindre svensk herrgård runt sekelskiftet 1800.
Originalet finns förvarat i Nordiska museets arkiv.
Vem var Årstafrun?
Märta Helena Reenstierna föddes 1753. Vid 19 års ålder kom hon från Västsverige till en släkting i Stockholm, för att ”förkovra sig i franska språket och husliga dygder” och fullborda sin uppfostran.
Fettisdagen 1774 mötte hon på en bal den tjugo år äldre ryttmästaren Christian Henrik von Schnell (född 1733). Han var invandrad till Sverige från Schleswig-Holstein och disputerade 1755 i Uppsala. Han verkade sedan som militär i Ryssland innan han köpte gården Årsta. Dit flyttade han och Märta Helena efter giftermålet 1775 och bildar familj och hushåll. Samma år som Märta Helena Reenstierna ska fylla fyrtio, år 1793 börjar hon skriva dagbok på allvar.
I familjen är de då tre med sonen Hans Abraham, 13 år. Runt familjen von Schnell rör sig också ett stort antal vänner och bekanta, man umgås mycket och ofta. Och så en genom åren varierande grupp av tjänstefolk – trädgårdsmästaren, tre drängar och tre pigor. Platsen för händelserna är södra sidan av Årstaviken, strax utanför Stockholms södra malm, där isen vintertid innebar en riskfylld men ofta använd genväg till stan.
Ryttmästare von Schnell, som tidigare varit en glänsande värd och lysande kavaljer, närmar sig sin 60-årsdag. I anteckningar ter han sig i allmänhet sur och bitter. Han verkar ha börjat avsky sällskapsliv och går upp i ekonomiska omsorger.
Vardagens väder, arbete och sysslor
Märta Helenas anteckningar följer årscykeln, hon startar varje år den 1 januari och avslutar på nyårsafton. Under årets månader redovisar hon vädrets skiftningar, arbetet med djur och odlingar, kvinnoarbetet inomhus i kök, bakstuga och sal.
Frun arbetar sida vid sida med pigorna, en inte helt lätt uppgift. Förhållandet till tjänstefolket var oftast gott, även om stölder och fylleri var återkommande problem.
Husaga var tillåten och ibland låter husbonden ”carbasen” straffa både drängar och pigor: ”Stina fick några rapp af Carbasen af min man, för det hon om mornarne uppstiger på en stol och nedtager samt dricker brännvin utur en där uppsatt flaska.”
Samma sysslor återkommer med små variationer: vårsådd, höinkörning, skördetid i trädgård och på åkrar, gåsslakt och gåsafest, julbak och grisslakt. Familjen firar jul, midsommarafton, slåtterfest, namnsdagar – särskilt Helenadagen i slutet av juli med kanonsalut och många gäster – och bröllopsdagen.
Trädgården engagerar Märta Helena Reenstierna. Hon sår, planterar och skördar bland annat äpplen som säljs i stan. Hon är också en läsande person. På sommaren sitter hon gärna i bersån och läser, ofta nyutkomna böcker som sonens informator herr Kindberg tar med sig från stan.
Lätta nöjen och hårt slit
Märta Helena ägnar särskilt sin man och sonen Hans Abraham många sidor i dagboken. Skildringen är ofta färgad av hennes beska humor.
Närheten till huvudstaden ger också goda inblickar i politiska händelser, nöjesliv, mode och andra begivenheter. Hon skriver om sommarutflykterna till Djurgården, Haga eller Drottningholm i vagn med vänner, där matsäcken dukas upp under träden eller på något värdshus om vädret är ruskigt.
Det framgår också att Märta Helena var vän med Carl Michael Bellman och hjälpte honom ett flertal gånger undan fattigdom och skulder.
Dagboken ger en realistisk och målande bild av livet med allt vad det också innebar av hårt slit, klasskillnader, översitteri och kamp för tillvaron.
Sorg och förtvivlan
Från de första femton åren av äktenskapet finns inga dagboksanteckningar. Det har en naturlig förklaring.
Paret von Schnell fick tillsammans åtta barn, så särskilt mycket tid till att skriva fanns nog inte. Fyra flickor och fyra pojkar föddes under åren 1776–1787.
Men som så många andra föräldrar vid denna tid fick de uppleva att förlora ett litet barn – inte bara en gång. Endast sonen Hans Abraham (född 1780) uppnådde vuxen ålder.
Adolf Fredrik Ludvig blev åtta år och Fredrika Christiana fem. Båda dog sommaren 1789, sannolikt i någon epidemi, kanske mässling, rödsot (dysenteri) eller smittkoppor. Några av barnen dog vid ett eller två års ålder.
Förmågan att se det goda i livet
De sorger som drabbade familjen sätter gubben von Schnells gnällighet och den kärva, nyktra stilen i Märta Helenas anteckningar i ett annat ljus.
Likaså hennes många omsorger om sonen Hans Abrahams välbefinnande och oro när han som fänrik går på vakt kalla vinternätter. Hon skickar bud över isen med skinka, kaffeflaska, brännvin och smörgåsar till både honom och hans kamrater. Under årens gång påminner hon sig ofta de döda barnens födelsedagar eller dödsdag.
Men trots att familjen drabbas hårdare än de flesta i dessa barnadödlighetens tider, visar Märta Helena Reenstierna och hennes man sin styrka och livsvilja när de besegrar sorgen och ändå har kvar förmågan att se det goda i livet.
Söndagarna ägnar de åt visiter, hushållsarbete eller en tur med vagn eller släde in till stan. Det framgår att paret inte ofta går i kyrkan. Kanske fick de en fatalistisk livsinställning efter att redan ha upplevt så många sorger. Ryttmästare von Schnell lever till sitt 77:e år och dör trettondedagen 1811. Märta Helena konstaterar efter hans bortgång att hon följt hans vilja ”att ej vid Dess begrafning vara öfverflödig”.
Men den största tragedin drabbar Märta Helena den där novemberdagen 1812 då också Hans Abraham går bort i en tragisk drunkningsolycka.
Härmedelst slutas denna Journal, ömsom rolig och ledsam, men allestädes illa skrifven; hvilket den gunstige läsaren benägit täcktes lämna otadlat, emedan det honom icke angår.
/ Märta Helena Reenstierna i Årstadagboken 31 december 1793
Märta Helena arbetar och skriver nästan livet ut
Märta Helena Reenstierna, änka och överlevande alla sina åtta barn, ledde själv skötseln av gården långt upp i åren. Hon fortsatte att skriva sin dagbok tills hon var nästan helt blind. Hon levde till 1841 och dagboken skrivs nästan lika länge, till 1839.
En vana hon bibehåller ända från första året 1793 är att avsluta dagboken på nyårsafton med ett slags sammanfattning av det gångna året:
”Härmedelst slutas denna Journal, ömsom rolig och ledsam, men allestädes illa skrifven; hvilket den gunstige läsaren benägit täcktes lämna otadlat, emedan det honom icke angår.
Datum ut supra klock: 12 om aftonen. Årstad den 31 December Jubel året 1793, Märta Helena Reenstierna”
En tänkbar läsare finns alltså med från början. Kanske är det sonen Hans Abraham.
lång och ståtlig dame, som ännu i sena ålderdomen bar spår av en ovanlig skönhet; särdeles frapperade de stora nötbruna ögonen
/ Samtida vittnesbörd om Märta Helena Reenstierna
Ringen med porträttet av Årstafrun
Länge var det ingen idag levande person som visste hur Märta Helena Reenstierna såg ut. Enligt samtida vittnesbörd skulle hon vara en ”lång och ståtlig dame, som ännu i sena ålderdomen bar spår av en ovanlig skönhet; särdeles frapperade de stora nötbruna ögonen.”
Inget bevarat porträtt fanns som kunde verifiera detta, trots att hon skriver att hon satt modell för ett porträtt till sin mans namnsdag 1796. Den 13 november skriver hon: ”Om morgonen gaf jag min Käre man den ring med mitt Portrait som nyligen var förfärdigad.”
Ingen visste heller var ringen fanns.
Men 2008 upptäckte intendent Per Falck från Nordiska museet, väl inläst på Årstadagboken, en ring med ett miniatyrporträtt till försäljning på auktion. Han kunde tolka ringens inskription ”d. 13 Nov 1796 C. H. v. S.” och Nordiska museet kunde förvärva ringen med den enda kända porträttet av ”Årstafrun”.
Du kan se ringen i verkligheten och Märta Helenas dagbok för året 1794 i utställningen Nordbor.
