Banérsmycket och blodbadet
I Nordiska museets samlingar finns ett halssmycke med en blodig historia. Riksrådet Gustav Banérs smycke gick i arv i drygt 350 år innan det kom till museet år 1951.
Linköping, skärtorsdag 20 mars år 1600. På torget står riksrådet Gustav Banér och fyra andra adelsmän. Alla dömda till döden i det som ska bli känt som Linköpings blodbad.
Banér är den förste som ska gå döden till mötes. Han kliver rakryggat fram till avrättningsplatsen, knyter själv fast ögonbindeln och faller på knä. I nästa stund svingar skarprättaren svärdet genom luften. Huvudet faller.
Bland åskådarna står 15-åriga Anna Banér. I hennes syskons förvar finns nu det smycke som för bara några timmar sedan hängde runt deras pappas hals.
Halssmycket finns idag i Nordiska museets samlingar. Smycket är av guld med emalj, format som bokstaven C. Det är exklusivt bearbetat och går helt i linje med tidens ideal, att göra smycken av initialer. C står för hustrun Christinas Stures namn. Hon gav det troligen till Gustav i samband med deras trolovning och giftermål 1581.
Smycket har två hängen. En blå safir som symboliserade sanning, evig trohet och skulle skydda mot fattigdom och sjukdomar. Därtill en praktfull orientalisk pärla.
Vem som tillverkade smycket är okänt. Men antagligen var det ett beställningsarbete från någon av de skickliga guldsmeder från kontinenten som vid den här tiden arbetade i Sverige.
Gustav Banér, hertig Karl och maktkampen
Gustav Banér (född 1547) var riksråd och kunglig rådgivare. I maktkampen mellan hertig Karl (senare Karl IX) och hans brorson Sigismund, kung i Sverige och Polen, hade Banér först stöttat hertig Karl, men sedan bytt sida.
Efter slaget vid Stångebro 1598, där hertig Karls trupper segrade över Sigismunds, tog hertig Karl Banér och fem andra riksråd som gisslan och fängslade dem. I ett och ett halvt år var de berövade sin frihet. Enligt ett löfte skulle de bli dömda i en opartisk domstol.
Domen: landsförräderi
Men under rättegången tog hertig Karl själv rollen som åklagare. Gustav Banér och de andra rådsherrarna anklagades på 25 punkter. De dömdes bland annat som skyldiga till landsförräderi.
Några valde att erkänna sin skuld och klarade sig undan avrättning. Gustav Banér och fyra andra män hävdade sin oskuld ända in i döden.
Gustav Banér var den första som fördes till avrättningsplatsen och halshöggs. Efter honom avrättades även Gustavs äldre bror, Sten Banér, och tre andra adelsmän.
Gustavs 15-åriga dotter Anna vittnar om scenen i ett brev: ”… de gingo emellan de starche wachtarna gatan nedföre till Stadens Torg därest det ådömda dödsstraffet på dem exeqverades.
… de gingo emellan de starche wachtarna gatan nedföre till Stadens Torg därest det ådömda dödsstraffet på dem exeqverades.
Anna Banér i ett brev år 1600.
Avskedsgåvan
Några timmar före halshuggningen samlar Gustav Banér sin familj en sista gång för att ge dem avskedsgåvor och ta farväl.
Halskedjan med hängsmycket överlämnar han till äldsta dottern Margareta med orden: ”Den skall du giva din broder Svante och bed honom ingen giva den utan den han unnar så gott som jag haver unt den som jag haver den givit”.
Läs Det Banérska familjesmycket, i Nordiska museets årsbok Fataburen 1952.
Den skall du giva din broder Svante och bed honom ingen giva den utan den han unnar så gott som jag haver unt den som jag haver den givit.
Gustav Banér till sin dotter Margareta år 1600.
På det här porträttet av Gustav Banér i Nordiska museets samlingar bär han hängsmycket om halsen. Porträttet är en kopia av ett original målat omkring 1580–1600. Kedjan är lätt men stark. Den är tillverkad så att en tunn kedjelänk griper om flera andra. Se mer i våra digitala samlingar.
Smycken i det sena 1500-talet
Både män och kvinnor använde kedjor på alla tänkbara sätt vid den här tiden, med eller utan hängen. Draperade runt halsen, axlarna eller diagonalt kring hals och under en arm. De kunde vara fästa direkt på kläderna, kring hatten eller i frisyren. En del av de långa och kraftiga kedjorna hade låsanordningar på flera ställen för att kunna variera längden.
Eftersom kedjor i ädla material ofta blev till nya smycken finns mycket få äldre kedjor bevarade.
Smycken för status, skydd och lycka
Män och kvinnor smyckade sig för att visa status och rikedom, men också för att skydda sig mot ont eller vinna lycka.
Vem som helst fick dock inte bära vilket smycke som helst, enligt gällande överflödsförordningar: att konsumera lyx och ädla stenar var bara tillåtet för vissa, var och en skulle klä sig efter eget stånd.
I arv inom släkten Banér i 370 år
Gustav Banérs hängsmycke gick sedan under lång tid i arv inom släkten Banér. 370 år efter Christinas och Gustavs giftermål och 350 år efter blodbadet, kom det till Nordiska museet som en vängåva år 1951.
Du kan se Banérsmycket i utställningen Nordbor.
