Folkhemmet
Begreppet Folkhemmet blev känt genom socialdemokraten Per Albin Hansson och benämner Sverige under 1930-1960-talet, då sociala reformer gjorde människors vardag bättre. Nordiska museet tar dig med till folkhemmet där alla skulle ha det bra materiellt och en god bostad.
I det tidiga industrisamhället är vardagen präglad av trångboddhet, fattigdom och långa arbetsdagar. Sverige och Finland har Europas lägsta bostadsstandard. Men politiker och ingenjörer skissar på ett folkhem där alla bor bra, får sjukvård, har semester och fritid.
Men samhällsbygget avstannar när andra världskriget bryter ut.
Alla nordiska länder tvingas in i kriget utom Sverige. De flesta varor blir ransonerade. Med begränsade resurser hittar man nya lösningar: grävling till middag, kaffe utan kaffebönor och lappade, omsydda kläder.
Välfärdsmodellen blir verklighet efter kriget
När freden kommer realiserar Sverige välfärdsmodellen. Den svenska produktionen som är oskadd efter krigsåren har ett försprång i Europa. Industrierna lockar arbetare från Italien, Jugoslavien och Grekland. Många beger sig till städerna och jordbruken får traktorer och elektriska maskiner.
Aldrig har så många kunna köpa så mycket som nu. Frysta ärtor, elvispar och dammsugare förenklar vardagen. I nymöblerade vardagsrum står kaffet i termos framför teven. Fler åker på utflykter med egen bil och firar semester i sportstugor och campingtält. I folkparker och på biografer upptäcker tonåringar musik, mode och idoler från Amerika.
Här ska kärnfamiljens vardag och trivsel ta plats med frisk luft, motion och god hygien.
Bo i Folkhemmet
Fram till 1930-talet hade Sverige sämst bostadsstandard i Europa. I Folkhemmet skulle alla ha en god bostad i stället för trångboddhet och smuts. Under 1940-, 1950- och 1960-talen byggdes miljoner hälsosamma, ljusa och praktiska bostäder för alla med hjälp av statliga lån.
Den moderna bostaden
Den goda bostaden hade modernt kök och badrum, varmvatten, vardagsrum, sovrum, garderober, sopnedkast och gemensam tvättstuga. I folkhemmets Sverige skulle alla ha möjlighet att tvätta sig själva och sina kläder.
Tvättstugan skulle frigöra tid för kvinnan och blev en symbol för det rationella hemarbetet. Den gemensamma tvättstugan finns nästan bara i Sverige.
Måttet för god boendestandard
År 1944 bildade husmodersföreningar och kvinnoorganisationer Hemmens forskningsinstitut (nuvarande Konsumentverket), som formulerade vad som var god boendestandard. Staten finansierade verksamheten. Målet var att rationalisera hushållsarbetet med hjälp av forskning och konsumentupplysning. Hushållslärare, kemister, näringsforskare, sociologer, arkitekter och ingenjörer klev in i människors hem och privatliv. De forskade, tog tid, undersökte och mätte. Husmoderns fick höjd status, hon blev nu en expert på hemarbete.
Tilllåt cookies så kan du se videon
Vi tittar in i Folkhemslägenheten, den typiska HSB-lägenheten som finns uppbyggd inne på Nordiska museet. Där bor den fiktiva familjen Johansson.
Hallen
Det praktiska och inbyggda linneskåpet i hallen är fyllt med dukar, lakan och andra hushållstextilier. I den tidigare bostaden var förvaring av kläder och hushållsföremål ett stort problem. I den nya lägenheten finns flera förvaringsutrymmen med tydliga funktioner: linneskåp, städskåp och garderob.
Badrummet
Badrummet med toalett, badkar och varmvatten har gett familjen en rejäl standardhöjning. Så skönt att inte behöva springa till dasset på gården för att uträtta sina behov. Tänk att slippa värma vatten för att bada, eller för att skölja upp småtvätt. Ibland kommer yngsta kusinerna på besök, därför är det bra att ha kvar pottstolen ett tag till.
Köket
Köket är hemmets mittpunkt. Här samlas familjen till läxläsning, brevskrivning och enklare handarbeten. Det praktiska köket underlättar Hildas arbete med matlagning, konservering och bakning. Familjen handlar det mesta de behöver hos kooperationen och samlar på kvitton för den årliga återbäringen.
Möblerna i köket kommer från den gamla bostaden. För att Gun-Britt ska få utrymme för sig själv sover hon i kökssoffan. När Siv kommer hem under sommarlovet, delar hon sängplats med sin storasyster.
Vardagsrummet
Nu när familjen har en lägenhet med två rum har de äntligen möjlighet att hålla det ena lite finare. De har kostat på sig en ny soffgrupp samt ett matsalsmöblemang med tillhörande skänk. Möblerna har de köpt på avbetalning. Hilda och Ivar hoppas att de ska hålla livet ut. De är försiktiga med inredningen och Arne tillåts inte leka i rummet.
Radion är en viktig källa till information men också till nöje. Under helger och på vardagskvällar sätter sig familjen i soffan för att lyssna till nyheterna eller något annat spännande program.
Sovrummet
Familjen har tagit med sig de utdragbara sängarna från den gamla bostaden. Arnes och Hildas sängar är alltid bäddade, men Ivars utdragbara bäddfåtölj fälls ihop varje morgon för att spara plats. I sovrummet står den nya elektriska symaskinen. Hilda syr och ändrar det mesta av familjens kläder. Nu när Arne är äldre hoppas hon också kunna ta enklare sömnadsuppdrag. På så sätt kommer symaskinen att betala sig.
Vem tar hand om den stora äldre befolkningen?
Efter andra världskriget var Sveriges befolkning äldre än i många andra länder i Europa. I slutet av 1945 var Sveriges folkmängd 6 700 000 svenskar. Av dessa var drygt 400 000 över 70 år.
1945 bodde hälften av svenskarna i glesbygd. Många äldre bodde tillsammans med sina vuxna barn. De yngre tog hand om sina föräldrar när de blev gamla och fick i gengäld hjälp på gården och med barnpassning och hushållsarbete. Genom sina erfarenheter tillförde de gamla ovärderlig kunskap till sina vuxna barn.
Samtidigt började en utflyttning från landsbygden under 1940-talet. Unga yrkesverksamma lämnade jordbruket för lönearbeten i städerna. Kvar på landet blev många gamla.
Under 1940-talet fick äldre folkpension från 67 års ålder: 60 kronor i månaden vid mitten av 1940-talet. Medellivslängden var bara 68 år för män och 71 år för kvinnor 1945, så för de flesta det blev inte många pensionsår. Folkpensionen höjdes 1948 till en nivå som skulle göra det möjligt för pensionärer att klara sig oberoende av släktens godtycke och fattigvård.
Ransonerade godsaker med posten
Flera varor var fortfarande ransonerade under andra hälften av 1940-talet. Kaffe, te och kakao blev ransonerade igen 1947. Bröd, mjöl och korn, smör, fläsk, kött, socker, tvätt- och rengöringsmedel var ransonerade till slutet av 40-talet. De äldre på landsbygden kunde ibland skicka mjöl, bröd, smör, kött eller fläsk till sina barn och barnbarn i städerna.
Livet som pensionär
Med långa avstånd mellan generationerna ökade kravet på det offentligas ansvar för äldreomsorgen. Som en följd startade utvecklingen av ålderdomshemmen under 1940-talet. Långt in på 1930-talet hade äldreboenden bestått av de fattigare samhällsklasserna, och de var då enligt lag bara avsedda för de som var i behov av fattigvård.
Socialminister Gustav Möller arbetade med en reformering av de gamla ålderdomshemmen för att lyfta bort dem ur fattigvården, och i stället göra dem till inackorderingshem för åldringar i behov av vård och omsorg. De kommunala ålderdomshemmen skulle vara skilda från fattighusen och ge trygghet och god vård.
Gamla kunde välja att flytta till de pensionärshem som var uppförda med hjälp av statsbidrag. Genom subventionerade hyror fick folkpensionärer hjälp att klara sitt uppehälle. Pensionärshemmen hade dock ingen vård eller omsorg kopplade till sig.
Under 1940-talet skedde en social förskjutning då också de högre samhällsklasserna började utnyttja ålderdomshemmen. Socialstyrelsen utfärdade de första direktiven för hemtjänst för gamla 1952.
Vardag i radions goda sällskap
Tillvaron var ofta fylld av handarbete och radiolyssnande, det fanns ingen TV och fram till 1955 bara en radiokanal. Populära radioprogram var bland annat nyheterna, andakten och Frukostklubben. Thore Ehrlings orkester spelade ofta i radio, tillgänglig för alla.
Få köpta plagg
Hemsömnad eller att låta sy upp plagg hos en sömmerska var det vanliga. Man köpte inte färdigsytt i den omfattning som sker idag. Men vissa ytterplagg och kostymer fanns ofta att köpa i konfektion (det vill säga som fabrikstillverkade plagg i standardstorlekar).
Var och en hade heller inte mängder av plagg, utan en uppsättning kläder för vår och sommar och en för höst och vinter. Underkläder bytte man sällan mer än en gång per vecka eftersom det var betydligt besvärligare att tvätta. Det gällde att handtvätta eller koka kläderna på spisen, om det inte fanns en gemensam stortvättstuga.
Kläder att slita på länge
Kläder var också dyrare än vad de är idag (och av bättre kvalitet). Därför bar man kläderna längre och slet ordentligt på dem. Det var inte ovanligt att sprätta isär en ytterrock eller kappa och vända på tyget och sy ihop igen för en osliten yta och fräschare plagg. Eller att sy om vuxenplagg till barnen och utnyttja plagget en gång till. Det var väldigt vanligt att sticka, allt från strumpor till damdräkter.
Men tiden efter kriget var en tid för omställning och nytänkande. Nya varor kom in till landet och ett nytt mode och nya material fick fotfäste. I januari 1948 kom barnbidraget för första gången med 65 kronor per barn och kvartal. Det påverkade givetvis möjligheten att skaffa kläder och skor till barnen.
Du hade inte haft mängder av plagg, snarare en uppsättning för vår och sommar och en för höst och vinter. Du hade tagit väl hand om dina kläder, lagat, sytt om och slitit på dem länge. Så här kunde garderoben se ut på 1940-talet.
En kvinnas höst- och vinterkläder
- vinterkappa av ylletyg
- hatt av filt
- ett par skor av brunt slätt skinn i pumpsmodell med halvhög klack
- ett par bottiner av brunt eller svart gummi med flanellfoder att bära över skorna vid regn eller snö.
- kjol av enfärgat ylletyg i rak modell med gångveck eller en vidare modell med lagda veck
- blus ylle- eller konstfiberflanell med lång ärm
- handstickad kofta av svenskullgarn
- klänning till fint av tunnare ylletyg
- underkläder av silkecharmeuse i laxrosa färg i form av linne och underbyxor med korta ben.
- hellånga strumpor av ljusbrunt konstsilke med söm mitt bak, senare av nylon i exklusivt sammanhang
- laxrosa behå av konstsilke och underklänning
- vindtät anorak av vitt eller kakifärgat bomullstyg med kraftig hemstickad tröja under för eventuell vintersport
- stickad mössa eller skärmmössa i mörkblått, stickade vantar och halsduk
- pjäxor av brunt skinn och vita eller grå hemstickade raggsockor med nedvikt kant.
Klädstilen varierade efter klass och ekonomi, och naturligtvis beroende på var i landet man levde. I kallare trakter skyddade man sig antagligen bättre mot kylan tack vare större och längre erfarenhet.
En mans höst- och vinterkläder
- Långbyxor av slätt ylletyg, typ gabardin
- skjorta av rutig flanell eller vitt bomullstyg
- handstickad slipover eller tröja/cardigan och kavaj
- överrock av kraftigt ylletyg eller trenchcoat med varmt foder
- hatt med brätte
- undertröja och långkalsonger av bomullstrikå eller ylletrikå om det var mycket kallt
En kvinnas vår- och sommarkläder
När våren kom blev det dags att vädra garderoben för att hänga undan vinterplaggen och ta fram vår- och sommarkläder. Garderobsstädningen hindrade också skadedjur som mal att härja fritt och äta på kläder av framför allt ylletyg.
- kappa eller kort jacka av lättare ylletyg i ljus färg
- stråhatt
- klänning av bomullstyg eller rayon, blommig eller randig
- skor av skinn i pumps- eller slingbackmodell
- tygskor i vitt eller blått.
- en liten dräkt med rak kjol och kort figursvängd jacka
- högklackade skor och hatt och handväska av till exempel kuvertmodell i svart skinn
- till vardags en städrock i bomullstyg med knäppning fram och fickor på höften
- en soldräkt av bomullstyg i form av shorts och en väl täckande behå
En mans vår- och sommarkläder
- långbyxor med vidd i benen
- bomullsskjorta med slips
- en hemstickad slipover och kavaj
- en vardagskostym och (kanske) en finkostym
- överrock av trenchcoattyp i ett gråbrunt melerat yllegabardintyg eller ett så kallat Gandhi-skynke, en beige poplinrock i vidare modell
- hatt av brun eller grå filt
- bruna lågskor av skinn som knöts och strumpor i diskret färg
- ett par shorts
- ett par låga tygskor av gymnastikmodell i blått eller vitt eller sandaler av brunt läder
- cykelspännen för vida byxben
De tidigare så populära golfbyxorna fanns fortfarande med i bilden som fritidsbyxor. För pojkarnas del blev långbyxor vanligare än golfbyxor som skolplagg.
En äldre mans kläder
Äldre klädde sig i sin generations kläder och modeller som var moderna när de var i sin krafts dagar. Man hade i regel inte råd till nya kläder utan slet vidare på det man hade.
- ett par mörka kostymbyxor med hängslen
- bomullsskjorta med löskragar till
- ordentlig undertröja av bomullstrikå sk lahmannstrikå, i ljus eller gråblå färg och med lång ärm under skjortan vintertid och när det var kallt
- långkalsonger
- väst av samma tyg som byxorna
- kavaj
- mörk hatt med brätte eller en skärmmössa.
- dubbelknäppt rock av kraftigt, i stort sett outslitligt svart ylletyg av god kvalitet
En äldre man vid den här tiden bar snarare svarta snörkängor i mjukt skinn än lågskor. Och säkerligen käpp med eller utan silverkrycka som accessoar.
En äldre dams kläder
- klänning, enfärgad eller svart med en vit krage till fint
- en blommig sommarklänning.
- en städrock
- svarta skinnskor med lagom bekväm höjd på klacken
- strumpor av litet kraftigare sort än den yngre generationen
- stadig korsett eller något mjukare så kallat reformliv med strumpebandshållare
- brun yllekappa
- stickad kofta eller väst
- hatt
- svart handväska och liten kasse för matvaror
Barn hade inte särskilt många plagg att byta med. Det gällde att vara aktsam om kläderna, i den mån det nu gick.
En skolflickas kläder
- kjol och blus eller klänning, ofta i skotskrutigt tyg
- ribbstickade långstrumpor i en beige färg
- bruna lågskor
- kappa av kraftigt ylletyg på vintern och lättare tyg sommartid
- kortare jacka sommartid
- hemstickade koftor och/ eller jumprar
- finskor, gärna svarta lackskor
- sandaler av läder i brunt, vitt eller rött
- stickade mössor, vantar och halsdukar
- hemstickade yllebyxor
En skolpojkes kläder
- långbyxor eller tidigare så kallade golfbyxor
- bomulls- eller flanellskjorta och i så fall rutig
- stickad slipover eller långärmad tröja
- rutiga knästrumpor
- lågskor av läder
- yllejacka eller så kallad vindtygsjacka
- toppluva av slät kvalitet med hängande tofs i rött eller mörkblått
- fluga
- tvådelad skiddress av mörkblått kraftigt ylletyg med långbyxor med resårhälla under foten i pjäxorna, och jacka med skärp i midjan och utanpåfickor med bälgveck
Resa i Folkhemmet
När Sverige återhämtade sig efter krigsåren kom kollektivtrafiken att spela en allt viktigare roll för de som ville resa längre och kortare sträckor. Framför allt tåg och bussar.
Bilar fanns, men inte i var mans ägo. Mopeder eller cyklar med påhängsmotor var inte heller vanliga. Att gå, cykla eller åka spark var fortfarande vanligt för att ta sig fram.
Kollektivtrafiken förblev populär även när bilarna blev fler. Inte minst bussarna fortsatte att locka resenärer ända in på 1970-talet. Till stor del för att allt fler kvinnor började yrkesarbeta, samtidigt som få ägde mer än en bil.
Tåg och Statens Järnvägar
För längre sträckor var tåget rentav det enda sättet att resa i landet. Att flyga in- eller utrikes hörde ännu inte till vanligheterna. Under andra världskriget fick järnvägen ett uppsving, vilket räddade några av de mindre trafikerade banorna i ytterligare några år. Under 1940-talet gick samtliga järnvägsaktiebolag som drivit mindre banor upp i Statens Järnvägar, SJ.
SJ moderniserade tågen, som till stor del drogs av ånglok, och satte in rälsbussen Y6 på de flesta linjer. Det gjorde driften av järnvägarna betydligt billigare. År 1950 var SJ den största arbetsgivaren i Sverige med cirka 50 000 anställda. Men statens åtgärder var inte hållbara på längre sikt. Redan i början av 1960-talet var nästan hälften av Sveriges alla järnvägsmil nedlagda.
Drömmen om bilen
Under folkhemstiden steg lönerna och allt fler fick råd att köpa bil. Många drömde om att köpa bil och det fanns ett uppdämt behov efter kriget. Volvo och Saab växte och antalet bilar växte snabbast i Europa. År 1950 fanns 250 000 bilar i Sverige, och en miljon bara tio år senare. Störst var bilägandet i städer och tätorter. Vanligast var att först köpa en begagnad småbil.
Med en bil gick det att röra sig friare, hälsa på släkt och vänner, åka på kortare utflykter och på bilsemester. Generellt sagt var männen de som körde, medan kvinnorna läste bilkartan (och sydde bilkuddar). Under folkhemsperioden blev bilen en del av svenskens vardag.
Många cyklar
Under senare delen av 1940-talet spelade cykeln en viktig roll som kommunikationsmedel. Åren efter kriget var gatorna var fyllda av cyklister och cyklar som hindrade övrig trafik. Debatten var livlig eftersom cyklisterna inte alltid följde trafikreglerna. 1946 års trafiksäkerhetskampanj ”Fint sätt på cykel” manade till trafikvett och etikett.
Nya cyklar fick starka färger som rött och blått och ljusa pastellnyanser närmare 1950-talet. Och en ny lag som krävde belysning på cyklar. Det blev vanligt med tandemcyklar och sidovagnar och släp för att få med även barn eller större packning.
Under och precis efter kriget ökade antalet födda barn och ekonomin blev bättre. Då uppstod efterfrågan på barncyklar. Trehjulingar tillverkades redan men den första tvåhjuliga barncykeln lanserades 1943.
Cykelbilen Fantom hade lanserats redan under kriget. Något senare kunde man köpa ritning till att bygga sin egen cykelbil i Hobbyförlagets (senare Hobbex) katalog. Tusentals ritningar såldes (ett fåtal blev verkligen byggda).
Båt ut i världen
Utmed Sveriges långa kust och runt de stora sjöarna var naturligtvis sjöfarten viktig för såväl varu- som persontransporter. Innan flyget blev vanligt gick också de flesta längre utrikes resor med båt. Och många unga män gick till sjöss för att arbeta och se världen
Semester med cykel och tält
Under folkhemstiden fick svensken både tid och möjlighet att resa mer. Först en fritid i och med kortare arbetsdagar, och så dessutom semester! År 1938 blev det lag på två veckors betald semester. Fler åker på utflykter och firar semester i sportstugor och campingtält.
Den som inte hade egen bil kunde pollettera sin cykel på tåget för att snabbt ta sig längre sträckor och hinna se mer. Till en början var inrikes tältcamping med cykel eller bil den vanligaste semesterresan. Utrikesresorna gick inte längre än till Danmark och Norge.
Med buss till Europa
Efter kriget ökade busstillverkningen och bussen fick nu ett nytt användningsområde som turistbuss. En turistresa med buss i Europa blev nu ett mer statusfyllt alternativ till campingsemestern.
Mot slutet av 1950-talet blev också charterresor med flyg, främst till Medelhavets stränder vanligare och ekonomiskt överkomliga för allt fler.
