Så gick det till att måttbeställa kläder
Hur gick det till att köpa kläder innan det fanns färdigsytt i standardstorlekar? Följ med oss till en beställningsateljé.
Under första hälften av 1900-talet är det fortfarande vanligt att antingen sy sina kläder själv, anlita en hemsömmerska eller beställa sina plagg hos den lokala skräddaren. Allt beroende på plånbokens storlek.
De som har råd vänder sig gärna till det exklusiva Franska damskrädderiet på varuhuset NK i Stockholm, som var Nordens ledande beställningsateljé från 1902 till 1966. Ett måttbeställt plagg i den här prisklassen skulle ha lång livslängd, god kvalitet och vara gångbar vid många tillfällen.
Följ med när Nordiska museet tar dig med dit!
En tudelad värld
I den eleganta pärlgrå visningssalongen med mjuka mattor, sidendivaner och välpolerade speglar på NK:s Franska damskrädderi samlas kungligheter, societeten, yrkeskvinnor och scenstjärnor för att se och måttbeställa säsongens nyheter efter förlagor från Parismodehusen.
Vägg i vägg ligger den livliga syateljén, där unika coutureplagg av högsta hantverksklass växer fram i händerna på skickliga sömmerskor, damskräddare och brodöser under slammer och stoj.
Sömmerskor, skräddare, brodöser och proverskor
Syateljén på NK är uppdelad i två avdelningar precis som på haute couture-husen i Paris: en för klänningssömnad (flou) och en annan för damskrädderi (tailleur). Klänningar sys av sömmerskor. Skräddade plagg, som kappor och dräkter, sys av skräddare. Sömmerskor hade lägre status än damskräddare, vars hantverk krävde längre utbildning och av tradition var mer mansdominerat.
Vid slutet av fyrtiotalet finns tre arbetsbord med vardera ett tiotal handsömmerskor och en maskinsömmerska, ett garneringsbord där detaljer som kragar och knapphål sys och ett broderibord med en handfull brodöser som skapar ateljéns uppskattade pärl- och paljettbroderier. Det är proverskan som fördelar arbetet. Springflickor bistår och plockar fram tyger och samlar upp nålar. Allt sys för hand utom raksömmar och ärmisättningar.
Det måttbeställda plaggets väg
Ett uppsytt plagg passerar många händer på vägen från mannekäng till kund. När kunden i visningssalongen har gjort sitt val av modell i samråd med ateljéns chefskreatörer Kurt Jacobsson och Pelle Lundgren och en försäljare, tar kalkyleringsavdelningen vid och avgör slutsumman utifrån materialval, detaljer och antal provtillfällen.
När priset är överenskommet kallas en proverska in för att ta kundens mått i det eleganta provrummet. Proverskan beger sig sedan till syateljén på andra sidan väggen och förmedlar beställningen med mått, modell och materialval till uppsätterskan och tillskäraren.
Uppsätterskan börjar med att vaddera en provdocka till kundens mått. Sedan sätter hon upp, eller modellerar, ett provplagg på dockan med hjälp av silkespapper eller ett tunt bomullstyg. Det enkla provplagget, en så kallad toall, fungerar sedan som mall när plaggdelarna skärs till i det tyg som kunden valt.
Minst tre provningar
I nästa steg lämnas de utklippta tygdelarna vidare till en sömmerska eller skräddare som tråcklade ihop plagget. Därefter bjöds kunden in till en första inprovning. I grundpriset ingick tre provningar, men det kunde behövas fler. Det var inte ovanligt att ateljéns mer långväga stamkunder, från Skåne, Helsingfors och Oslo, bodde kvar på hotell i Stockholm efter visningen för att finnas till hands vid inprovningarna.
När alla detaljer är på plats får plagget en sista pressning innan proverskan avsynar det. Från och med 1937 fästs en skräddaretikett med handskrivna uppgifter om kundens namn, datum för leverans och en signatur av den som avsynat plagget under varumärkesetiketten.
Slutligen packas plagget varsamt i skyar av silkespapper i en NK-kartong och skickas med bud till kunden. Vissa kunder föredrog dock att hämta sina kreationer själva – en uppskattad stamkund hade som tradition att bjuda sömmerskorna på ett glas sherry när säsongens garderob var klar.
