Sofi Rönnqvists dagbok
I Nordiska museets arkiv finns en mängd personliga dagböcker bevarade. Här får du se ett utdrag ur prästdottern Sofi Rönnqvists dagbok från 1826. Som ung kvinna i en prästfamilj på den uppländska landsbygden skrev hon om vardagens glädjeämnen, bekymmer och livet omkring henne.
Ett år av kärlek och oro
Sofi Rönnqvist levde ett stillsamt liv på den uppländska landsbygden under 1820-talet. Som ung kvinna i en prästfamilj förde hon dagbok om vardagens glädjeämnen och bekymmer. Genom hennes anteckningar får vi följa ett hem präglat av sällskapsliv, sjukdom, omsorg – och inte minst hennes djupa kärlek till sin far.
Dagboken från 1826 skildrar med detaljrikedom livet i prästgården: vardagliga sysslor med systrarna, kaffebjudningar, danskvällar, kyrkobesök och små utflykter. Hon noterar väder och känslostämningar, skriver om spannmålsboden och promenader till grannar. Sofis ord ger en levande bild av ett kvinnoliv i det tidiga 1800-talet – fyllt av ansvar, närhet och det som formar ett hem.
Under årets gång förändras tonen i anteckningarna. När fadern blir sjuk smyger sig en stillsam oro in, men Sofi fortsätter att skriva om vardagens sysslor och människor hon möter.
De sista dagarna
Under vintern och våren har Sofi och hennes systrar turats om att vaka, läsa högt och ta hand om sin far. I perioder tycks han återhämta sig, och vardagen fortgår med sysslor, besök och promenader. Men sjukdomen påverkar alltmer familjens tillvaro.
I början av juli försämras tillståndet. De sista dagarna tillbringas i stillhet vid sjukbädden. Släktingar och vänner kommer och går. Sofi antecknar vad som sker – men också det som inte kan sägas rakt ut.
Sorgen är närvarande redan innan slutet når dem.
”Vår älskade Pappas tillstånd ännu värre — ty nu slumrar han sällan, hans klagoljud blir tätare. Bloden steg åt huvudet, att vi fruktade slag. Jag läste högt verser och böner.
Middagstiden började en gruflig åska — den starkaste vi hört. Det var majestätiskt hemskt att se hur blixtarna, som oftast upplyste vår älskade Pappas redan av dödens annalkande förvandlade ansikte. Åskan slog ner i Asplunden.
Doctor Somelius hitkom, till vår stora glädje. Han sökte lindra vår älskade Pappas plågor, trodde honom ännu få leva ett dygn. Han reste sedan till Fånö, men straxt efter blev det allvarsammare. Axel förbjöd oss, på doktorns inrådan, att vara inne i natt.”
”Kl. 8 på aftonen tog vi det sista farväl av vår så ömt, så outsägligt älskade Fader. Han hade ej mera någon sansning och ögonen voro nästan brustna, fästade på ett ställe. Nästan sanslösa kysste vi hans kalla händer, och av dödssvett våta panna. O Gud — om vi ändå fått vara hos vår älskade Pappa ända till slut.
Axel, Mamma, Magister Gierts, Ihlström samt Madame Forell voro de som vakade. Vi gick in för att vila efter åtta dygns vakande, men oro och smärta hindrade sömnen. Först efter flera timmar somnade vi, men blev snart väckta av Axel med den underrättelsen att vi ej ägde någon Far mera.
O Gud, förbarma dig över oss. Ehuru denna underrättelse var väntad, var det den grufligaste stund jag överlevat. Allt sedan vi lämnat vår älskade Pappa låg han i samma ställning, på högra sidan, med ögonen uppåt sin klocka, och i denna ställning förblev han sedan orörlig.”
”Kl. 10 märktes ögonen betäckta med hinna och händerna stilla på bröstet. Hela nedre delen av kroppen iskall; en stark rossling i bröstet, endast någon gång avbruten av qvävningar, fortsattes ända till den 13:e kl. 50 minuter över 1 på natten, då han — med knappt märklig flyttning på handen och några stilla pustar, utan minsta rörelse i ansiktet — slutade alla plågor och lidanden.
Axel stod hela tiden vid hans säng och höll hans hand, samt såg då vår älskade Pappas ädla själ återvända till sitt ursprung — Gud.
De åtta dagar vår oförgätlige och älskade Far kvaldes på dödsbädden, samt hans sju timmars dödskamp, var en bild av hans framfarna levnad. Men nu, högt över oss och fri från alla sorger, har han endast kvarlämnat oss den utärda kroppshyddan, för att gömmas i jorden — och ett outplånligt, djupt och välsignande minne i våra hjärtan.
Ack, aldrig mera kan någon sällhet finnas för mig — den är för evigt försvunnen. Blott en enda önskan är mig öfrig: den att jag snart måtte förenas med den jag så högt älskade.”
/ Sofi Rönnqvist, onsdag 12:e juli 1826.
Vad hände sen?
Efter faderns död i juli 1826 tystnar Sofis anteckningar. Den sista sidan avslutas med orden att ”för mig äger ingenting i världen mera behag”. Under hela hösten förblir dagboken tom.
Men två år senare, våren 1828, börjar hon skriva igen. Då handlar det inte längre om sjukdom och sorg, utan om vardagslivet: vävning, bakning, besök och små resor i trakten kring Hagby och Uppsala. Livet går vidare – och Sofi skriver sig tillbaka in i det.
