Spöken, gastar och gengångare
Finns det spöken? Varför går gengångare igen? Vad kallas en vålnad efter en död sjöman? I berättelser i Nordiska museets arkiv får du åtminstone några svar. Och det finns många dödsväsen i bondesamhällets föreställningsvärld. Möt två huvudkategorier: gastar och gengångare.
Dödsväsen har många namn
Spöken. Så säger vi vardagligt om gestalter förknippade med döda som ger sig till känna. I de nordiska språken har ordet ”spöke” beskrivit en mängd företeelser som har att göra med skrämsel, död och något som bara skymtar fram. Eller känns som en kall kåre.
Men det finns många namn och dödsväsen. Om vi tittar med folklivsforskarens ögon i Nordiska museets arkiv går det att finna några huvuddrag bland spökena. Kanske till och med förklaringar till varför de går igen?
Gastar gastar vid kyrkan
Ordet gast kommer av att gasta och skrika, men finns också som ett dialektalt ord om spöke. Typiskt för gastar är att de är odöpta eller människor som man inte känner till namn, yrke eller religion. Helt enkelt oidentifierade döda, till exempel främmande sjömän som flyter iland (ibland kallade strandvaskare eller strandvräklingar), människor som dött i krig och kroppar som inte blivit begravda i vigd jord.
Gastar träffar man på vid kyrkogårdar och i naturen. Ett typiskt gastamöte är när hästarna skyggar nära kyrkan, eller när vagnen plötsligt blir oförklarligt tung i kyrkbacken.
I naturen kan man märka gasten som en kall frossa som går genom kroppen, ofta följd av sjukdom. Plötslig feber eller illamående kunde förklaras med att man var gastkramad.
Nattståndare står stilla i dagsljus
I skogen kan man stöta på nattståndare, en gast som blivit kvar efter gryningen och inte kunde röra sig ur fläcken. Gastar tålde nämligen inte dagsljus och hann gasten inte undan när dagen grydde, fastnade den tills mörkret föll.
Gengångare går igen
Själva termen gengångare antyder vad det är frågan om: en död som går igen. Och till skillnad från en gast är det en död person vars identitet är känd.
Gengångare dyker upp också i vår tid. Under efterkrigstiden berättas det om spöket Boman på Beckers färgfabrik på Liljeholmen utanför Stockholm. Boman, som sades vara en gammal avliden vaktmästare, dök upp när tillverkningsprocessen höll på att gå fel. Han märktes mest genom förnimmelser och oväsen.
Lyktgubbar och irrbloss vandrar
Under 1800-talet blev lantmätaren (som mätte och ritade gränser mellan ägor) en viktig gestalt i bondbyarna. Det förekom många sägner om lantmätare som mätt fel av misstag eller till och med varit mutade. När lantmätaren dog fick han inte ro i graven eftersom ägogränserna inte stämde.
Han blev ett irrbloss eller en lyktgubbe, en gestalt i form av ett svagt flämtande sken som rör sig längs ägogränsen tills den rättats till. Först då försvann blosset och lyktgubben fick ro i graven. Ett känt och nutida exempel är det så kallade Martebo-ljuset på Gotland, där ett ljussken påstås synas om nätterna.
en gestalt i form av ett svagt flämtande sken som rör sig
Mylingar gnyr efter vigd jord
Ett annat exempel på en gengångare är mylingen, det vill säga ett mördat barn. En ogift kvinna var på många sätt utsatt i bondesamhället. Speciellt i södra Sverige finns många exempel på kvinnor som blivit gravida med sin husbonde och därför betraktades som en hora, en ogift kvinna som haft en utomäktenskaplig relation. Som regel blev en hora utstött ur socknen och fick mycket svårt att klara sig.
Ett desperat försök att rädda sig var att föda sitt barn i lönndom och sedan döda fostret. Det döda barnet – mylingen – gick då igen och pekade ut den plats där det begravts. Mylingen gav sig till känna genom att gny, tjuta och skrika.
Poltergeisten bullrar inomhus
Ett fenomen som man kan särskilja är poltergeist, eller på svenska bullergast. Förmodligen är det vad vi idag syftar på med ordet spöke.
Bullergasten bullrar, skränar, skramlar och ställer till oväsen i största allmänhet. Vanligen i hus och herrgårdar. Nuförtiden förknippas den här typen av gastar med populärkultur. Det är också i det moderna samhället som de märks mest. Men dragen har förstås funnits också i den nordiska folktraditionens berättelser.
Tre gengångare
1
Gengångare med träben
1
Gengångare med träben
Berättat av fröken Ella Sandberg (f. 1881) från Morlanda, Bohuslän:
“Jag var husfröken på Morlanda säteri, när jag var 18 år. Där spökade. Jag vaknade ofta nattetid vid att jag hörde gamle översten Bildts steg. Han hade haft träben och jag hörde så tydligt det lilla hacket av träbenet. [..] Träbenet låg kvar på gården. Godsägare Gunnar Sanne lät föra det till kyrkogården och lägga ner det i överstens grav utanför kyrkan. Sedan spökade han aldrig mera.”
Fotograf okänd, Nordiska museets arkiv.
2
Pigan och strandvaskaren
2
Pigan och strandvaskaren
Berättat av Anna Larsson (f. 1856) från Torpa, Halland:
“På Balgö hade drivit i land en drunknad sjöman, och han hade ett skrin med pengar i bundet vid sej. Det var en, som tjänte piga här sedan. Hon såg honom aldrig, men hennes medtjänare såg honom. […] En kväll låg de bägge pigorna i sin säng och bonden och hans hustru låg i sin. Hon som brukade se det började ropa: “Nu kommer’t, nu kommer’t”. […]
Spöket kom fram till sängen och började töja i täcket, men hon höll fast i det. Rätt som det var tog det ett hårt tag i ena sidan på henne och sen försvann det tvärt. Men pigan svimmade. Nej, jag har inte hört att hon fick något märke i sidan. De hade bud på en gammal knekt, att han skulle leta upp liket och ta bort spöket. Han hittade liket och lagade att det kom till kyrkogården, och sedan såg de aldrig till spöket mer.”
Fotograf okänd, Nordiska museets arkiv.
3
Skomakaren och mylingen
3
Skomakaren och mylingen
Berättat från Vorö i Österbotten, Finland:
“Det var en gång en kvinna, som födde ett barn, som hon tog livet av och grävde ner i mullbänken. Barnet började gå igen, så att ingen kunde bo där. De måste lämna hela stugan.
Då lovade de en gubbe en ko, om han skulle sitta där en natt. Gubben gick dit, tände eld på lampan och började sömma ett par skor.
Till slut kom en liten gubbe under ifrån sängen och sade: “Här sitter far och sömmar skor och förtjänar kor.”. Men gubben blev inte rädd, utan frågade: “Vem är du?”. Så sa den lille gubben: “Då jag blev född, så tog min mor livet av mig och lämnade mig här.” Gubben sökte upp barnet och begrov det och sedan hörde de inte något.”
Foto: Nils Keyland, Nordiska museets arkiv
