Hulda – från statarliv till folkhem
Hon arbetade från 14 års ålder och födde elva barn i ett hårt liv som statare. På 1950-talet flyttar hon och maken Emil till en egen modern lägenhet. De lämnade sin livsberättelse till Nordiska museet 1976. Du möter Hulda i utställningen Nordbor på Nordiska museet.
Jag var elva år, min bror nio år, så många tårar vi har gråtit … mor gick halv fyra och skulle mjölka, då bruka vi vila.
Hulda Hals 1976
Löven faller och frostnätterna kryper allt längre in på dagarna. Men vad gör det när kranarna flödar av varmvatten och elementen ger sommarvärme i tvårummaren, oavsett årstid. Hulda Hals, som fött tio hungriga statarbarn, har fått det bättre än hon någonsin kunnat drömma om. Balkong, tjänstepension och ett kylskåp som spinner som en mätt katt i köket.
Hulda föds 1896 på Svansjö gård i Malmöhus län. Som barn arbetar Hulda med sina syskon på åkrarna under gården Svenstorp i Skåne. De är statare. Det är ett hårt och fattigt liv i dåliga bostäder utan möjligheter att påverka livsvillkoren. Delar av lönen betalas ut i jordbruksprodukter.
Bondpiga som fjortonåring
När Hulda är 14 år 1910 är det dags att lämna hemmet för att tjäna som bondpiga några år. Mest handlar det om att mjölka kor. Arbetet börjar redan vid fem om morgnarna och varar till kvällen. Varannan söndag är det fritt några timmar.
Så bra kunde vi alldrig tänka att vi skulle få uppleva.
Hulda Hals 1976
Egen modern lägenhet på 1950-talet
När Hulda och Emil på 1950-talet för första gången flyttar till en egen liten hyreslägenhet säger Hulda att hon blir fri. Livet med statlig pension i den moderna tvårummaren är bättre än vad Hulda någonsin hoppats på.
Ur Huldas berättelse för Nordiska museet 1976
”Nu är vi båda pensionärer har så bra fin lägenhet två rum ock kök kan hämta pensionen var månad är man spar-sam räcker den bra. Så bra kunde vi alldrig tänka att vi skulle få uppleva. Emil ock jag har haft många ock svåra arbetssamma år när barnen var små.
Jag sitter ock tänker vad hade våra barn för leksaker när flickorna var små, sydde jag trasdocker åt dom. Pojkarna lekte ladugård bygde hagar med små pinnar grankottar ock tallkottar var deras kor. Flickorna lekte mäst affär hoppa hage stå ock bolla mot en vägg då behövdes inga leksaker dom kunde roa sej ändå.
När ett litet barn kom till värden inte var det något sär-skilt det fick man klara själv. Lite fästligt hade vi när, när det var barndop tre av bröderna har tre systrarna burit till dopet Astrid bar Arne Sonja Bent och Dagmar Kalle.
Svårt att minas ock komma i håg allting svara på alla frågor angående om kläder när det var skolavslutning försökte vi skaffa dem något nytt det gick bra att sy till flickerna men besvär sy åt pojkarna men så blev det ju bättre tider så vi kunde köpa något åt dom men det var svåra år.
Nu är alla barnen gifta ock har egna barn bara Bengt som är handels man kommer hem var dag äter midag så tar han varor med sej hem för hur det är så tar åren ut sin rätt, Emil har fyllt 81 i år så hoppas jag får fylla 80 år i oktober alldrig trodde jag man skulle bli så gammal nu sitter vi här ock tänke hur klara vi allting. Nu har jag skivit så mycke som jag mins så nu slutar jag.
Hälsningar Hulda o Emil Hals”
